En sorts skam
Jag kom i kontakt med en man, 23 år var han när jag lärde känna honom, 9 år äldre än mig då. Jag var i alla fall 13. Jag hade kommit i kontakt med honom på internet, och vi skickade meddelanden till varandra om lite allt möjligt. Inget speciellt, egentligen. Jag minns inte riktigt vad det var, men mest om hans jobb, vad vi hade gjort om dagarna och så. Han jobbade med att laga diskmaskiner och sådant, har jag för mig. Till en början var det liksom inte mer än så. Vi bara skrev till varandra lite då och då, men vi skrev ju oftare och oftare. Vi skrev varje dag om kvällarna, om vad vi hade gjort om dagarna och så. Vi var typ som kompisar. Från början var jag ju lite skeptisk till att han var så mycket äldre än mig, nästan 10 år äldre, men han sa att åldern inte spelade någon roll. Och jag trodde väl på det. Sedan blev vi "kära". Jag vet inte om jag var kär i honom på riktigt, men eftersom att han skrev att han var kär i mig och jag tyckte om honom, så trodde jag väl att jag var kär i honom också. Sidan som vi skrev på skulle läggas ner, jag vet inte om det var därför han gav mig sitt nummer, men jag fick det i alla fall. Jag skickade honom inget sms först, för jag visste väl att jag egentligen inte skulle. Men sedan gjorde jag det, och då började vi sms:a med varandra. Vi skrev till långt in på nätterna, för då var vi ifred. Jag raderade sedan alla sms:en, när mamma fick veta, för jag visste väl att det var fel. Vi skrev väl till en början mest om det som vi hade skrivit om på internet, vad vi gjorde om dagarna och så. Men sedan började han fråga mig om bilder. Han ville se mig i underkläder, i trosor, se mina bröst osv. Det konstiga var att jag inte tyckte att det var så konstigt. Jag litade ju på honom. Om jag inte hade litat på honom så hade jag ju aldrig skickat bilderna. Men jag tyckte inte att det var konstigt, det kändes kanske lite underligt, men jag litade ju på honom, så det kändes inte direkt fel av honom eller så. Han lovade dessutom att radera dem när han kollat på dem, vilket jag nu i efterhand knappast tror att han gjorde...
Vi pratade också om att träffas. Men som tur var så bodde han långt borta, så det var ju en bra bit att åka. Han ville köpa en bh till mig i present, när jag kom (för vi tänkte ju träffas någon gång). Jag visste nog att mamma inte skulle vilja att vi träffades, så jag visste inte riktigt hur vi skulle kunna träffas. Jag tänkte att vi kanske kunde träffas när jag var och hälsade på släkt som bodde där. Sedan i alla fall, en gång när vi var ute, frågade mamma mig varför min räkning var så hög. Vem det var jag hade sms:at med. Jag gick hela tiden när vi var där och hade sådan ångest över att berätta. Men när vi åkte hem, och satt i bilen, sa jag att jag sms:ade med en man. Att han var 23 år. Mamma frågade vad vi skrev om, och jag sa att vi skrev inte om något särskilt. Hans jobb och så. Det var ju sant. Hon frågade om han hade frågat efter bilder på mig, om han hade frågat om vi skulle träffas, eller något sådant. Jag sa att han inte hade det. Jag tror att jag ångrar det nu, att jag inte sa som det var. Men jag skämdes så över vad jag hade gjort.
Jag skrev till honom att mamma hade fått veta och att hon inte ville att jag skulle skriva till honom längre. Han sa "ok", och sedan var han bara borta. Mamma sa att jag skulle säga till ifall han försökte kontakta mig igen, men det gjorde han inte. Jag funderar ibland på hur det skulle kunnat bli om jag berättade sanningen. Jag är ganska säker på att han skulle ha våldtagit mig om vi träffades i verkligheten. Vi skrev nämligen någon gång om hur det skulle vara om jag kom hem till honom, och då ville han att jag skulle ligga i hans säng med honom. Han skulle kittla mig på magen, ha mig nära, fingra mig där nere.
Jag fattade det inte då, men nu ser jag allt så tydligt. Det är ingen tvekan om saken, om vi hade träffats hade han våldtagit mig. Jag skäms fortfarande väldigt mycket över att jag inte sa sanningen till mamma. Jag har fortfarande inte berättat sanningen. Men jag tänker att det är för sent nu. Trots att det är mer än 2 år sedan allt det där hände så skäms jag fortfarande över vad som hände, och jag ångrar att jag inte sa något. Men jag vågade inte, jag skämdes. Men det var ju tur att mamma fick veta, så att vi inte träffades. Men på sätt och vis undrar jag fortfarande hur det skulle ha blivit om vi träffades, om han hade våldtagit mig. Skulle jag fått prata om det då, skulle folk ha förstått min skam, skulle jag känt att jag kunde prata om vad som hänt, skulle det ha varit lättare? Jag vet inte. Ibland känns det som om det skulle varit bättre om han våldtog mig. Jag antar att det låter helt knäppt, men jag önskar att jag hade fått prata om det. Nu blev det mest något som bara försvann. Det pratades aldrig om det, och eftersom att jag aldrig sa sanningen så fick jag aldrig ur mig vad som hade hänt. Om han hade våldtagit mig hade jag fått prata om det, jag hade kunnat bearbeta det. Men nu ligger det kvar där och jag skäms fortfarande. Om han våldtagit mig hade jag fått veta att det inte var mitt fel, folk hade sagt att jag inte gjorde något fel. Nu fick jag aldrig höra det. Så, på sätt och vis önskar jag att han hade våldtagit mig. Då skulle folk ha förstått, det skulle på sätt och vis ha varit lättare. Det skulle ju varit svårare också, på andra sätt, men jag skulle fått en annan chans att bearbeta det på, prata om det.
Jag ville så gärna höra att det inte var mitt fel. Och det fick jag ju höra av M, att han var den som gjort fel, att jag inte hade gjort något fel. Jag nämnde något om bilder, att jag inte hade berättat allt för mamma, att jag skämdes för vad jag hade gjort. Trots att jag bara skrapade lite på ytan på allt det där jobbiga, så känns det som ett framsteg. Jag fick ur mig åtminstone lite, och kanske är det början på något mer. Kanske kan jag berätta mer när jag känner M bättre och hon känner mig, kanske kan jag prata om det på ett sätt som jag inte har fått göra hittills.
Men jag skäms som f-n.
Jag skäms över vad som hände, över vad jag gjorde.
Det var länge sedan nu men jag skäms fortfarande, och det gör ont.