Jag kan bränna dig som du aldrig bränt dig

Förstår inte varför, men det enda jag kan tänka på är ärr. Ärr, sår och självskada. Att skada mig, kanske. Det är fel, det ska inte vara så.

Det har varit jobbigt de här dagarna. Har gråtit näsan varje dag ända sedan jag började skolan, vilket är för ungefär en och en halv vecka sedan. Det ska inte vara så, jag ska vara glad. Det har gått bra, egentligen. Klasskompisarna är snälla och jag får gå i en "riktig" klass, det har jag inte gjort på flera år. Men, är det så konstigt att det är svårt då? Att helt plötsligt gå från att gå i en liten grupp på några få elever och flera lärare till en vanlig, förhållandesevis stor klass, på gymnasiet? Det är klart att det är svårt. Jag fattar inte varför jag gråter när det går bra. Jag tror att det kan vara mina krafter som tar slut.

Källa.

Det där med att skada mig. Det är kanske inte så konstigt att tankarna kommer, när det är så jobbigt och gör så ont. Det är ju så jag har hanterat det jobbiga förut. Nu gäller det bara att stå emot. Samtidigt kan jag inte låta bli att titta på hennes armar. Hon som går en årskurs över mig, men samma linje. Hon harr ärr på hela över- och underarmen. Sedan är det en annan i samma klass som också har ärr. När jag ser dem känns det som om jag inte har tillräckligt, som om min smärta är mindre, som om jag inte har kämpat lite hårt.

Vet att man inte ska tänka så, men det blir så. Den som har mest ärr blir den som har haft det jobbigast. Det behöver ju inte vara så, och man ska inte jämföra smärta/hur jobbigt det har varit i hur många ärr man har, jag vet. Men det känns så. Just nu känns det som om jag borde ha ärr och sår. Mer än det jag redan har. Det gör ont och jag vill att det ska synas på utsidan. Jag ville det förut i alla fall, att det på insidan skulle synas på utsidan. Nu ser jag mer mina ärr som en påminnelse om det jag har tagit mig igenom. Men sedan när det gör ont igen, då känns det som om det behövs nya sår, ny smärta som syns. Jag känner mig inte tillräcklig. Jag känner mig dålig. Samtidigt vet jag att det är helt knäppt att tänka så. Jag är glad över att inte ha sådär många ärr som en del andra har. Det är blandade känslor, verkligen.