Ett hål av ångest
Teatern är både skrämmande och bra. Det är mycket ångest för att jag ska stå på scen vilket jag egentligen inte gillar, men jag älskar människorna där. Jag har alltid velat hoppa av precis innan föreställningarna pga. den där ångesten, jag hatar det verkligen. Men sedan tänker jag på att jag faktiskt har klarat det alla de där andra gångerna, och så tänker jag på alla människor. Om det inte vore för människorna så hade jag inte gått i teatern.
Det är en kille på teatern som alltid har sett mig. Han ser mig och berömmer mig. Vi ska göra en scen tillsammans och det är väldigt jobbigt för mig. Han berömde mig och det fick det där hålet att bli lite mindre. Men nu är allt förstört - jag ska byta roll.
Jag ska byta roll till en annan som blir enklare för mig, för om jag ska vara ärlig så är den rollen för svår för mig. Men det betyder också att jag inte kommer att få höra att jag är bra av den där killen. Och det betyder så himla mycket att få höra det.
Jag vet att jag är självisk och barnslig som sitter och gråter som om världen har gått under bara för att han inte kommer att berömma mig längre, för att jag har bytt roll. Det är ju helt naturligt att han berömmer tjejen som tagit min roll istället. Men det gör så väldigt ont. Är det så lätt att bara byta ut mig? Säger han sådär till alla? Är jag bara en i mängden? Är jag verkligen så självisk som jag känner mig? Jag vet ju att han har sin egen roll att spela, han kan inte ha ögonen på mig hela tiden. Det är barnsligt av mig att sitta och gråta pga. en sådan sak, och jag är självisk som vill att han ska se mig hela tiden.
Just nu vill jag skada mig. Jag vill skada mig mycket, jag vill göra slut på den där känslan av att vara till besvär, självisk, dum, elak, svag... ångesten, jag vill inte ha den. Jag vill inte vara beroende längre, jag vill att hålet inom mig ska försvinna. Och snart tror jag att M försvinner också, för jag kanske måste flytta ifrån Lyckoplatsen. Då finns ingen kvar att fylla hålet.
Jag vill skära upp armen och gråta sönder, jag vill gråta hos M fastän jag vet att det kommer att dröja ända tills tisdag innan jag får träffa henne. Att gråta räcker inte. Jag vet att jag är så j-vla självisk som tänker såhär. Att killen på teatern ska berömma mig. Att det gör så ont när han inte gör det. Jag blir så ledsen och hålet gör så ont. Jag vill så gärna skada mig för att visa att det gör ont, att jag behöver kärlek. Jag behöver det som jag vet att jag får om jag skadar mig.
Men jag ska inte skada mig. Inte nu. Inte idag. Kanske en annan dag, när hålet har växt sig så stort att jag bara måste göra det. Men jag vet att jag kommer att göra alla besvikna då, om jag skadar mig. Men jag måste få det där hålet av ångest att försvinna. Bara för en stund.