Allt gör ont

M på Lyckoplatsen har slutat. Allt gör så himla ont just nu, vet inte vad jag ska ta mig till. Saknaden river samtidigt som jag fasar inför tomheten som kanske kommer sedan. Tomheten är för mig så mycket värre än smärtan. På sätt och vis är smärtan skön, ett bevis på att M är betydelsefull, att jag lever.

Jag vet att M också är ledsen. På ett sätt skulle det vara skönt om hon också gråter, om det gör ont i hennes hjärta också. Då vet jag att jag betyder något också. Att jag är värd att sörja.

Tankarna på att skada har sakta börjat smyga sig på, det är den enda tryggheten jag har kvar, nästan. Det är i alla fall den enda tryggheten som ger mig känslan av att vara sådär älskad och behövd. Att inte kunna prata med M längre känns hemskt och väldigt läskigt. Jag hoppas att jag kan stå emot att skada mig trots att det skulle vara så skönt att göra det.

Det gör bara så ont och jag vet inte hur jag ska hantera det.