Allt kommer bli bra, det måste bli det
Ångest. Snart åker jag till England. Måste hålla ut, hålla ihop. Allt kommer att bli bra, det måste bli det.
Vill egentligen bara lägga mig i sängen med enhörningen som jag köpte i Ungern och som min lillebror sa var en "fejk-ponny", i och med att den samtidigt var en liten väska, med dragkedja och rosa axelbandsrem. Släcka alla lampor och dra ned persiennerna, eventuellt sätta på en av mina ljusslingor, citronskivorna med ett mjukt, gult ljus. Ligga där i mörkret i min ensamhet och låtsas att allt vore annorlunda. Eller bara slippa må dåligt för en stund. Inte för att jag mår skit varje vaken sekund av mitt liv, så är det absolut inte, men allt som händer och som håller på att hända just nu, det tär på mig. Minnen från förr, oro över framtiden, att försöka hanka sig fram i nuet. Ingenting är lätt - dåtiden griper tag i mig och ger mig en sådan ångest så att jag tror att jag fått influensa och ska spy rakt ut vilken sekund som helst, oron inför framtiden och rädslan över vad som kan bli (eller inte bli, om jag har tur). Ja, allt det där som jag redan varit med om, som jag vill så långt ifrån som möjligt, ni vet.
Alla psykvistelser, alla tvångsåtgärder, all ångest och dödslängtan som sitter som fastklistrat på väggarna. Alla gånger jag legat och skrikit av ångest, antingen med ett flertal skötare över mig, i brottningsmatcher som höll på i timtal och som i värsta fall slutade med bältning eller fysiska skador, eller - och att tänka på de här tillfällena gör nästan att jag får ännu mer ont i magen än vid tanken på det föregående - när skötare stått och sett på när jag legat och gråtit eller skrikit i ren och skär panik, och uttalat orden "sluta nu, du tramsar bara", "jag ser att du bara låtsas nu", eller nåt annat, sjukt invaliderande och förminskande. Alla gånger jag legat och gråtit mig till sömns av saknad - snälla mamma, kom hit, håll om mig. Kan du inte ligga här bredvid mig, ge mig en kram? Jag saknar dig. Jag saknar kvällarna hemma. Alla otaliga kvällar då jag satt i en säng på psyk och visste att där hemma sitter min mamma och bror. Där borde jag också vara. Där vill jag vara.
Alla tårar och all längtan, när det gör fysiskt ont i bröstet p.g.a. saknaden. När allt man vill ha är en kram, en sån där go' mamma-kram, men allt som erbjuds är medicin i en liten kopp som gör en slö. Ibland hade man tur, och det kanske jobbade nån som man kunde prata med, som man kunde få en kram av. Men, jag tror att ni alla kan förstå, att det ändå aldrig är samma sak, att det aldrig kan mäta sig med den där mamma-kramen.
Vart var det jag skulle komma? Jag villade bort mig i tankar på saker som varit, ursäkta...
Jag tänker på framtiden. På min egna lägenhet som jag snart ska flytta in i. Som jag har börjat inreda själv, med möbler ifrån ikea som jag var och köpte med mamma och brorsan för några veckor sedan. Och jag tänker på hon som ska bli min samtalskontakt i öppenvården, hon som ska vara min fortsatta DBT-terapeut (för ja, nu äntligen har jag kommit in i DBT-teamet, efter typ två år i väntekö, typ). Hon känns bra, det känns som att det kan bli bra. Jag ser fram emot att få börja jobba tillsammans med henne.
Jag pratade med min nuvarande terapeut i förra veckan. Jag berättade att jag längtar tills att det jag har blir mer "på riktigt". Jag längtar tills mitt liv inte längre är något tillfälligt. Tills jag kan slappna av i vetskapen om att det som är, förmodligen kommer att bestå. I alla fall på ett annat sätt än det jag har nu, för jag vet ju och har alltid varit medveten om, att de personer jag träffar här på behandlingshemmet, de kommer inte att bestå, i alla fall inte på samma sätt. De är personer som är i mitt liv under en begränsad period, och sedan försvinner de. Men jag hoppas, att när jag flyttar hem, så blir det annorlunda. Då är ju tanken att jag ska vara i det, i det som blir där, under en längre tid framöver - kanske t.o.m. resten av livet (ifall jag inte träffar nån som jag vill spendera resten av livet med, och flyttar någonstans långt bort, lämnar det jag har för nåt nytt).
Jag längtar tills det att jag knyter kontakter och vänskaper på hemmaplan, träffar personer som jag inte behöver vara lika rädd att förlora, personer som jag inte vet att jag måste lämna förr eller senare.
På tal om framtiden - här kommer en glad "nyhet". Jag och min terapeut har kollat lite på vad jag skulle kunna hitta på om dagarna när jag flyttat hem. Vi gick in på röda korsets hemsida, och där fanns en massa spännande aktiviteter och saker man kunde vara med i.
Jag skickade i väg ett mejl till en Berit som jobbade på röda korset, och frågade lite kring volontärarbete på deras second hand (de sökte tydligen volontärarbetare till affären i stan, bara ca. 23 minuters promenad hemifrån mig). Sedan skickade jag även i väg ett till mejl, till en annan person (också inom röda korset har jag för mig), där man kunde anmäla sig för att träffa gamla människor, antingen på ålderdomshem eller i deras hem. Man kan alltså anmäla sig till att umgås med gamla som inte har så mycket av ett eget nätverk, man kan ta en promenad, fika eller bara prata. Hur nice låter inte det? Åh, sedan får jag inte glömma den tredje grejen vi hittade på hemsidan - en sygrupp. Det är en grupp som träffas en gång i veckan och syr, virkar o.s.v, och så säljs sakerna man gör där i second hand-butiken sen. Och jag som älskar handarbete, tänk vad perfekt det hade varit!
Snart ska jag ha session. Sedan, ikväll, ska jag i väg på ridning. Jag har äntligen börjat få grepp om det där med att följa med hästens rörelser när man ska ställa sig upp i sadeln, upp och ned, upp och ned... förra gången så sa ridläraren att jag hade en väldigt fin motorik, eller nåt i den stilen (vad hon menade var hur som helst att min kropp rörde sig bra, att jag var smidig, typ). Jag blev väldigt förvånad men samtidigt glad. Skulle jag ha bra motorik?
Jag som inte ens kan cykla på en raksträcka utan att på nåt vänster ändå lyckas cykla in i en husvägg, eller kanske ännu värre när jag ska åka skidor - planen är att åka nedför den rätt så breda, snötäckta backen, men jag lyckas såklart, gång på gång, åka ut ifrån själva backen, in i skogen i sidan, och krocka med ett träd... eller när jag ska stanna men inte riktigt lyckas, och kraschlandar mitt i backen (jag är fortfarande seriöst chockad över att jag inte har brutit nåt ben eller fått nån värre fysisk skada av alla mina vurpor i backarna än så länge), som förra gången jag var på skidsemester och skulle åka över en ganska nött bit precis innan man kom fram till stugan där vi bodde - snön var i princip helt borta där, så det var bara lera och trädrötter - och ramlade och slog i huvudet, flera gånger! Man kanske kunde tro att jag lärde mig en läxa efter första slaget emot huvudet då det tog tvärstopp när jag kom fram till trädrötterna, men nej då, jag var så lat (eller dumstridig möjligtvis?) att jag tänkte inte stanna innan stugan och behöva gå några hundra meter extra med skidorna i famnen... så det slutade med en lätt hjärnskakning (tror jag? vi "utredde" det aldrig, men efter den sista smällen så kändes det verkligen som att det som var innanför pannbenet fullkomligt åkte berg- och dalbana därinne, som om hela hjärnan hade "lossnat" och åkte runt fritt därinne och slog emot skallen gång på gång).
(Det var lite komiskt faktiskt, en gång när jag pratade med en kurator jag hade för ett par år sedan, och berättade att jag skulle med familjen och åka skidor i fjällen:
kuratorn: åh så roligt, hur känns det då?
jag: det känns kul, men jag brukar åka in i träden utanför backen
kuratorn: jaså, så du tycker att det är roligt?
- med ett helt seriöst tonläge dessutom! Hon uppfattade nog inte att jag menade att jag givetvis brukar råka åka in i träden, utan tänkte att jag gjorde det med flit för att jag, av nån anledning, skulle tycka att det var roligt, haha.)
Om ni gillar att läsa, så har jag ett boktips. Jag läser just nu första delen i Warcross-serien, det är en aning liknande The Hunger Games, fast mer frivilligt, med folk som spelar ett onlinespel, fast i framtiden så allt har utvecklats och är mycket bättre och häftigare, med mycket virtual reality-funktioner... och så är det en tjej som är en väldigt duktig hackare som kommer in i spelet, i den årliga Warcross-turnén, och har som uppdrag (fast undercover) att lista ut vem det är som utnyttjar spelets svagheter för egen vinning... nåt i den stilen. Men ja, jag tycker i alla fall att den är riktigt spännande. Hittade den på måfå när jag kollade på böcker på biblioteket, så jag hoppas verkligen att mitt bibliotek hemma har nästa del, annars får jag be dem beställa hem den. Där har ni ett boktips, hur som helst.
Ha det bra och glad lucia på er! (Jag gick förresten luciatåg imorse här på behandlingshemmet. Kanske lägger upp nån bild på instagram senare i eftermiddag, om jag hinner och kommer ihåg... annars får ni höra mer om det en annan dag.)