Vill glömma det som var
Vi var i affären och jag stod och väntade utanför kassorna. Då såg jag en man. Hans ögon, de var sådär... precis som den där mannen. Den då 23-åriga mannen som skulle ha våldtagit mig för lite mer än 2 år sedan. Hans ögon tittade på mig. Jag såg ju att det inte var han, det var inte hans ansikte, och han kollade på mig som om han undrade vad det var jag stirrade på. Men det var hans ögon. De var sådana där som hans. Jag minns fortfarande bilden på hans ögon, 23-åringens. Jag ryser när jag tänker på det. Hans blanka, febriga ögon som bara stirrade in i mig. Jag fick sådan där ångest som när jag skulle berätta för pappa att jag skadade mig, eller när jag skulle berätta för mamma om 23-åringen. En sådan där ångest som gör en kall och får hjärtat att stanna, känns det som.
Hela vägen tillbaks till Lyckoplatsen letade jag på marken med ögonen efter något att skada mig med. Jag hittade inget. Vi kom tillbaks till Lyckoplatsen och jag satte mig på toan. Spolade händerna med kallt vatten och rev med papperet istället för att torka försiktigt.
Jag vill kräkas och försvinna när jag tänker på det. Jag äcklas av mig själv, jag skäms. Varför har jag inte berättat? Eftersom att mamma inte vet vad 23-åringen egentligen var ute efter så kunde jag inte prata med M på Lyckoplatsen om det. En gång nämnde jag det dock, för kanske ett år sedan, när hon hittade mig på toaletten med massor av ångest. Men nu kunde jag inte prata med henne, för ingen får veta. Jag vill begrava allt som tillhör det där som hände för lite mer än 2 år sedan, jag vill glömma och gå vidare.
Egentligen skulle jag nog behöva prata om det. Det känns jobbigt att ingen annan vet sanningen, att jag har ljugit. Men jag orkar inte dra upp det där igen. Livet fungerar ju bra nu. Och mamma skulle bli så ledsen om hon fick veta att jag hade ljugit. Om jag hade berättat så skulle vi ha anmält honom och inga andra hade riskerat att bli utsatt. Jag hade kunnat rädda någon annan.
Jag skäms. Jag vill begrava alla äckelkänslorna och gå vidare. Jag vet att det inte var mitt fel, men jag skulle ha berättat. Då skulle jag kunnat prata om ögonen som ger mig ångest, men det går inte nu. Det känns som om allt ändå är försent, det är ju så länge sedan nu. Jag skulle ju kunna berätta nu om jag ville, men till vilken nytta? Jag kan knappast anmäla honom längre, och allt jag skulle göra är att göra mamma ledsen.
Jag vill begrava alla minnen och känslor som tillhör det där, men det kommer upp till ytan. Eller, det kom upp till ytan igår. Men jag skar mig inte. Jag har inte skurit mig på mer än 6 månader - det är absolut det längsta, och jag är stolt över det. Jag överlever trots att jag har ångest ibland.
Jag kände att jag behövde få skriva av mig, bara. Nu är det gjort och jag måste skynda mig iväg såhär på morgonen.