Slå mig, jag orkar inte mer
Jag insåg att jag inte har något att förlora. Varför dölja ärren, vad har jag att förlora om någon ser? Det finns inga vänner att förlora, och det spelar ingen roll vad de tror - de känner ändå inte mig. Jag har sår som min katt har åstadkommit vid handleden, men jag är 98% säker på att de alla tror att jag har skadat mig där. Jag ser deras sorgsna ögon - de tror de förstår, de tror att de vet. Och jag orkar inte bry mig om ifall de tror att de där såren är gjorda av mig eller min katt, om de inte frågar så får de ju tro vad de vill. Jag känner ju ändå inte att det finns någon anledning att dölja något...
Jag är arg på mig själv för att jag är så feg som inte säger något, om jag hade sagt något så... ja, då hade det ju varit lite "naturligt" eftersom att de redan pratade om det, och ärligt talat så skulle det nog kännas bättre om någon "kompis" i min omgivning visste. Allt är liksom "hemligt" - ingen i min klass vet att jag skadar mig, trots att jag har gjort det i flera år, ända sedan vi började högstadiet tillsammans. På något sätt känns det väl bra att veta att jag inte är så ensam som jag trodde - att det verkligen fanns människor i min närhet, i min egen ålder, som har gjort som jag, som finns i verkligheten. Alltså, i min verklighet.
Jag skulle vilja att folk i min omgivning visste mer om mig (inte de i min klass dock, men de jag känner lite mer på riktigt på andra ställen), då kanske jag skulle kunna få en "riktig" vän. För, om jag skulle få en riktig vän, en vän som man liksom kan prata med eller så, då skulle den ju veta saker som är... ja, hemliga, i dagsläget. Ibland undrar jag hur det skulle vara att kunna prata med någon kompis om sina problem, för man vill ju inte alltid prata med sina föräldrar - och BUP är uteslutet, de berättar ändå allt för mina föräldrar. Och M på Lyckoplatsen finns väl i och för sig, men jag vet att hon inte har tid, och jag vill inte ta sönder henne med min skit. Eftersom att hon är vuxen så måste vi ju ha en "professionell" relation till varandra, vilket man inte behöver ha till en kompis.
Jag skulle nog vilja ha en kompis, men alla verkar redan vara upptagna. Dessutom tror jag inte att någon skulle vilja lägga tid på att lära känna mig - jag är så tystlåten och sluten nuförtiden, tills man lär känna mig dvs, men det tar ett tag. Jag önskar att mina gamla kompisar fanns kvar, de man hade innan problemen började - jag kan liksom slappna av med dem. Men tyvärr så har hon (den enda som inte har svikit mig som jag blev bra kompis med innan problemen började) flyttat, och vi har inte setts på flera år. Jag har verkligen ingen riktig kompis, förutom M på Lyckoplatsen. Och hon är ju ingen "riktig" kompis, jag skulle ju inte kunna åka hem till henne efter skolan eller så.
Det som triggade igång ångesten var att de två andra hade sina vänner som brydde sig när de försökte ta sina liv, och att jag inte hade någon sådan vän. Några dagar senare gick jag till skolan utan att någon av mina klasskamrater misstänkte något, för, varför skulle de det? De pratar ändå aldrig med mig.
Jag känner mig ensammast i världen just nu.
Jag vill ha en riktig kompis, jag önskar att det vore lika lätt att få kompisar som det var när man var mindre. Men, hur gör man när man är större då? Det var så länge sedan jag hade någon kompis, så jag har glömt bort hur man gör.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
Vad gör man då? När man känner att man inte vill leva, men inte heller vill dö? Jag vet att man inte ska jämföra sitt mående med andras, men det känns som om jag är så mycket svagare, för de andra har det svårare. Jag är svag, trög (tycker mina fd. kompisar i alla fall), tystlåten, och jag bryr mig mer om andra människor än om mig själv.
Jag bråkade med pappa igen. Han fällde en sådan där kommentar som får mig att känna mig mindre värd. Jag är bortskämd säger han, "man kan inte alltid få precis allt man vill", som om jag inte redan visste det? På honom låter det som om jag har haft det lätt i livet och är så bortskämd som alltid får som jag vill - han är ju dum i huvudet! Visst, jag kan bli väldigt ledsen om något inte blir som jag hade tänkt mig, men det handlar inte om att jag är bortskämd, det handlar om mina diagnoser, om hur jag är. Jag är väldigt känslig för förändringar - om något är planerat så blir jag ofta väldigt ledsen när det ändras, om det är något jag har sett fram emot (vilket det oftast är). Hur normalt är inte det? Jag förstår om han tycker att jag "överdriver" och gör saker större än vad de egentligen är, för det är så han upplever det. Men de där småsakerna för honom kan vara hur stora som helst för mig - han förstår inte det.
Jag är så trött på att alltid bråka med pappa när jag är hos honom, trots att jag bara är där två dagar varannan helg.
Jag orkar inte med honom - slå mig, snälla slå mig. Låt mig åka till akuten och bli omplåstrad istället för att ligga hemma med sår i själen efter dina ord.
Jag vill nog leva, men jag orkar inte om det fortsätter såhär.