Jag svider
Ångesten river sönder mig och jag vill bara försvinna. En konstant, svidande känsla i bröstet. En ångest som inte vill ge med sig. Ett levande helvete som aldrig tar slut.
Jag vill inte vara här, men vart skulle jag annars vara? Hemma i en förvisso egen, men tom lägenhet, insnärjd i ångestblöta sängkläder, och bara vänta på att impulserna slutligen tar överhand?
Måste prata med nån. Fråga, hur det går med boendestödet, om det finns nån plan för hur jag ska kunna klara mig där ute, i friheten.
Jag saknar livet.