Kom nu, jagär kroniskt låg
Har inte orkat tvätta av mig sminket från igår. Det är utsmetat, spår av tårarna syns i mascaran. Tänker att det får vara så, folk får se mitt förstöra ansikte, det behövs att nån ser min smärta.
Jag har avsagt mig livet. Vill inte vakna till ännu en dag. Personal som sticker in huvudet stup i kvarten för att se så att jag inte hittar på nåt dumt, ångest som river och ensamhet som klibbar fast i varje andetag. Vill jag hem? Ja. Är jag redo? Jag vet inte. Kanske inte. Det beror väl på när man anser sig redo - är jag redo att åka hem trots mina självmordstankar och planer, trots mina försök och ständiga jakt efter nåt, nåt destruktivt, som kan dämpa min ångest? Eller hade jag helt enkelt mått bra om jag bara fick komma hem? Så mycket frågor men inga svar.
Idag ska jag, förmodligen, ha läkarsamtal. Ordinarie läkaren har - äntligen, efter fyra veckors semester - kommit tillbaks. Egentligen gillar jag inte henne så mycket, men hon är bättre än den förfärliga hyrläkaren vi hade förra veckan, och det ska bli skönt att träffa nån som faktiskt vet vem man är och inte kallar en vid fel namn när de ska hälsa på en.
Igår frågade jag personalen vilka som skulle jobba idag, och de sa bland annat att J skulle jobba, och då kändes det lite lättare, imorgon (idag) skulle jag liksom få träffa han som spred solljus i min vardag. Idag visade det sig att han inte jobbar, utan en annan som har nästan samma namn, så de måste blivit ihopblandade. Besvikelsen slog mig hårt i magen. Fan, jag orkar inte mer. Det må låta som en petitess i sitt sammanhang, men för mig blir det extremt jobbigt när nåt som skulle bli inte blir av, när planer ändras.
Mamma ska lämna min rosa pingvin till mig idag. Kanske kan den sprida lite solljus nu när J inte är här. Tänker ligga här i min säng men gråtsminket från igår, med min rosa pingvin, ta ett bloss då och då, eller en kopp te, och låtsas att jag inte finns. Jag orkar liksom inte existera just nu.