Hemlängtan och saknad
Ledsenheten kom över mig, helt plötsligt, bara sådär. Saknaden också, för den delen (som om det inte var nog med att känna sig på som om man är på gränsen till tårar).
Jag är tillbaks på behandlingshemmet nu, efter en veckas permission. Har varit i fjällen och åkt skidor med familjen - det var kul och riktigt skönt att få kvalitetstid med dem. Jag tänker tillbaks på andra permissioner, och jag brukar faktiskt bli ganska nedstämd precis när jag kommit tillbaks efter att ha haft det bra hemma med familjen. Det är väl hemlängtan, saknad. Jag ska ju vara hemma, med min familj.
Ju mer jag tänker på tiden jag "går miste" om med familjen under tiden som jag är på behandlingshem, desto ledsnare och stressad blir jag. Samtidigt vet jag, att om jag verkligen jobbar med mig själv nu och blir klar med all terapi och behandling, så kommer jag tillsist att kunna flytta hem och leva resten av mitt liv med min familj, och förhoppningsvis slippa att vara inlagd på psykiatrin (i alla fall inte i samma utsträckning som tidigare). Så, egentligen får jag väl mer tid hemma om jag är här ett tag nu, istället för att hoppa in och ut från psyk hela tiden. Samtidigt så tänker jag att det katastrofala kanske inträffar - tänk om min mamma dör, min bror, eller nån annan i min familj. Då kan jag aldrig ta igen tiden jag missat, hur många år jag än har hemma när jag är klar med all behandling... men å andra sidan - annars skulle jag ju bara sitta på psyk istället, och det är inte mycket bättre (värre, faktiskt).
Men, jag trivs ändå här. Jag har vänner och trivs rätt bra med personalen och behandlingen verkar lovande (har inte riktgt kommit igång "på riktigt" än...). Även om jag inte spenderar så mycket tid med familjen när jag är här som jag skulle ha gjort om jag bodde hemma, så får jag ju istället träffa en massa andra spännande, roliga personer som jag aldrig skulle ha träffat annars. Det är jag väldigt glad över, och ärligt talat så skulle jag nog inte byta bort banden jag knutit på behandlingsemmen jag vart på mot att bo hemma igen - speciellt med tanke på att jag dessutom får en heltäckande behandling här som jag inte skulle ha möjlighet till på hemmaplan.
Nu ska jag sluta svamla, haha. Kort och gott kan man väl sammanfatta det såhär: det har sina för- och nackdelar att bo på behandlingshem.
Ikväll ska jag försöka ta det lugnt, kolla nån serie och gosa med broccoli-Rasmus. Egentligen behöver jag packa upp efter resan samt städa rummet, men jag är verkligen sämst på att packa upp (och att städa - eller snarare, att komma igång). Vet inte om jag har berättat det, men när jag skulle flytta till det här behandlingshemmet så hade jag fortfarande inte packat upp allt från att jag flyttat hem från det förra stället - då hade jag bott hemma i över ett och ett halvt år!