Ta mig härifrån
Ångesten och allt äckel klibbar fast på väggarna, varje skymt av något vasst blir en tanke av lättnad för mig, varje gråt här på avdelningen gör att jag går sönder lite mer för jag vet att vi alla är trasiga här. Jag vill inte att någon ska vara trasig. Men så ser livet ut och det är väl därför jag inte vill leva mer, för att livet är så fult. Livet är inte vackert, livet är trasigt. Jag tror inte heller att någon människa skulle kunna göra något åt det heller. Nu låter jag väl pessimistisk, men tänk på allt hemskt och fult och hur mycket människor gör för att det ska bli bättre. Visst, det blir bättre men det är fortfarande inte vackert.
Ångesten äter upp mig, kvällspersonalen har jag noll förtroende för och det gör ju inte saken bättre. Jag vill inte mer.