Jag har inga vänner kvar, visst är livet underbart
Jag hör hur de sitter ute på balkongen och skrattar och jag vet att de har varandra men att jag inte är med. Känner mig så himla ensam. Vill bara gråta och trasa sönder allt och alla för det här är inte okej. Det ska inte vara såhär. Det gör för ont.
Men egentligen, alla förlorar vänner ibland, inte sant? Jag vet det, men ändå faller jag nerför avgrunden och vet inte hur jag ska dämpa fallet. Det har hänt förut men ändå gör det så förbaskat ont.
Jag orkar inte känna såhär längre. Är så himla nära att bara ge upp och gå tillbaks till det trygga där jag vet hur allt fungerar och där jag vet att jag är bra.