Oundvikligt

Jag väntar på fredag. Det är då kuratorn förmodligen kommer att ringa till mamma och berätta om hur jag mår. Det känns jobbigt men samtidigt skönt.

Jag kan tänka mig mammas ansiktsuttryck när kuratorn säger att jag har självmordstankar och tankar på att inte vilja leva. Det gör ont i mig. Jag vill inte tänka på det.

Jag har en klump i magen. Jag har haft ont i magen i flera dagar nu. Allt känns hopplöst, meningslöst. Det som gör ondast är att veta att mamma, speciellt mamma, men även andra som bryr sig om mig, kommer att få veta om hur dåligt jag mår. Det gör ont i mig, jag vill inte att det ska göra ont i någon annan också, men kanske är det oundvikligt?