Känslor gånger tre
Första dagen gick jag hem ledsen, men lyckades ändå (efter mycket velande i dörren) att få en kram av M, vilket kan ha räddat mig. Nästa dagen satt vi (eller rättare sagt de, några andra) och pratade, och jag kände mig... jag vet inte, inte riktigt närvarande, kanske. Jag såg i alla fall suddigt och efter någon minut var jag tvungen att gå in på toan. Det var då ångesten kom, men jag hade känt att hjärtat slog snabbare redan när jag satt med de andra.
Men jag klarade mig - spolade kallt vatten på händerna (min räddning) och tog några djupa andetag innan jag gick ut igen.
Jag funderar på att sitta och svettas när det är varmt istället för att ta av mig tröjan - de blir så ledsna när de ser mina ärr. Även om de inte låtsas om det så ser jag det, deras ögon är ledsna och det är mitt fel. Men samtidigt vill jag gå vidare, ärren har blekts mycket och jag känner att jag någon gång måste få gå utan långärmat (i alla fall när man svettas ihjäl). Men, kanske är det värt att plågas i värmen bara för att slippa se deras ledsna ögon. Jag tror nästan det.
Jag vill inte ha ångest på Lyckoplatsen. Men det har jag.
Jag vill känna att jag får vara fri där, få vara mig själv, oavsett hur jag ser ut. Men jag vet inte om jag kan.
Förutom lite gråt- och ångestattacker några gånger i veckan så går det väl bra. Ska på läkarsamtal om någon månad, får se hur det blir. Om jag vågar berätta hur det är med alla känslor som bara blir för mycket. Det känns som om jag har tre gånger mer känslor än vad en "normal" person har, eller något. Ibland vill jag bara stänga av alla känslor och få vila en stund.