Det som lämnar spår
Jag vill inte ha mer ångest nu. Jag vill bara få krypa upp I Ms famn och stanna där, jag vill att hon ska dämpa min ångest och säga de där orden som jag så bara måste få höra.
Jag vet att jag är älskad och behövd. Men det räcker inte. Jag måste få se det, få känna det. Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte känna att jag måste skada mig hela tiden för att känna att jag är älskad. Varför kan det inte bara räcka med att jag vet det? Jag vet inte. Men jag tror att något har fuckat upp sig i min hjärna, jag tror att pappas ord har förstört mig.
Det är sådant man aldrig glömmer. Ord. Stora sår som aldrig riktigt läker. Jag vet inte om det är känslor som är eller som har varit som kommer upp när jag får ångestattacker på Lyckoplatsen. Jag vet inte om det är vad som är eller vad som var som gör att jag inte klarar av det här. Och jag vill inte att någon gör någon anmälan till soc.
Jag förstår inte, vad finns det att anmäla? Varför blir alla så oroliga? Jag vet att pappa misshandlar mig. Men det är inte konstigt för mig, det har ju alltid varit så. Han har ju alltid misshandlat mig, psykiskt och fysiskt. Varför brydde sig inte soc första gången det gjordes en anmälan, om det nu är så allvarligt? Jag vet att den psykiska smärtan aldrig går över. Jag tror att den har satt djupa spår. Kanske är det den som visar sig när jag undrar vad det är som är så jobbigt.
Jag vet inte om det fortfarande är så dåligt som det var då, eller om det är känslan av att vara värdelös som hemsöker mig om och om igen. Jag vet inte om det är nutid eller dåtid som hemsöker mig.
Det jobbigaste är att jag utsätter alla andra för smärta. Jag skadar mig själv för att få se deras oroliga ögon, som bekräftar att jag är behövd, älskad. Men det är inte deras fel. Det är inte de som är sönder. Varför ska de behöva se min smärta? Jag vet att det är dumt av mig, men jag kan inte sluta. Jag måste få känna det där, jag måste få känna att jag har en mening.
Något har fuckat upp sig, men vad hade jag väntat mig? Man klarar sig inte ur ett krig utan spår. Det är klart att det finns kvar. Allt lämnar spår. Jag vet inte om jag försöker att fly något som fortfarande är eller lämna något som har varit. Men vad jag vet är att jag sårar de omkring mig som inte är med i det där kriget. Jag sårar de som inte ska bli sårade, för att jag själv ska kunna läka lite.
Jag vet inte om såren någonsin kommer att läka, hur mycket jag än får höra att jag inte alls är värdelös, och allt det där andra. Det har ju inte hjälpt hittills. Allt kommer ju tillbaks, om och om igen. Alltid kommer behovet tillbaks, att få känna sig älskad och behövd, trots att jag vet att jag är det.
Jag har inte drunknat än. Jag är fortfarande vid liv. Men jag vill ut. Jag vill lämna det där kriget som jag inte vet något om. Är jag kvar i det eller är det redan över?