Jag vill inte må såhär
Det känns som att jag sjunker. Sakta men säkert så byts sömnen ut emot en ångest som gör det svårt att andas och sängkläder som klibbar sig fast emot huden. Allt oftare känner jag mig en hårsmån ifrån att börja gråta, minsta "fel" gör att det blir kaos i huvudet och jag går sönder.
Besöker min flickvän och myser i hennes famn. Vi ligger där i timmar, ofta fem, sex, sju timmar, och bara är. Ibland pratar vi, och ibland är vi tysta. Då och då tar vi varsin kopp te. Tiden går så fort när jag är med henne. Hon får mig att överleva. Vad skulle jag göra utan dig?
På senaste tiden har jag haft väldigt tät kontakt med min samtalskontakt i öppenvården. Det har varit - och är - välbehövligt. Hon är den bästa samtalskontakten jag har haft någonsin skulle jag nog vilja säga, trots att vi "bara" träffats sedan jag flyttade
hem nu i början av januari. Jag känner verkligen att hon bryr sig om mig och är engagerad, och hon lyssnar på mig och försöker förstå mig.
Det är väldigt kämpigt just nu. När vi skulle avsluta vårt samtal i går sa hon att hon var orolig för mig, och att jag ska ringa henne om det blir för jobbigt.
Jag vet inte vad jag vill. Eller, egentligen vet jag väl det - jag är väldigt medveten om vad jag vill, eller kanske snarare, vad jag inte vill.
Jag vill inte hamna på psyk igen, jag vill inte bli utsatt för tvångsåtgärder för att jag inte kan hantera mig själv eller min ångest, jag vill inte jaga döden eller nåt annat självdestruktivt som ska dämpa smärtan bara för att
kunna stå ut, jag vill inte utsätta mina nära och kära för det.
Det är nog mest det som gnager i mig - tankarna om att jag bara är en börda som får andra att må dåligt pga. mitt egna dåliga mående, att jag är misslyckad och värdelös som aldrig tycks kunna bryta mig loss ifrån självdestruktiviteten och allt det "sjuka".
Jag vet att det egentligen inte stämmer.
"Om du kände att du hade kunnat göra på något annat sätt, så hade du gjort det. Du gör så gott du kan, och om du hade kunnat välja, så vet jag att du inte hade valt att må såhär", sa min kontakt på öppenvården när jag pratade med henne
om mina tankar. Det är så sant - vem vill må dåligt?
Vem vill ha en sådan ångest så att döden känns som den enda utvägen, eller att man känner att måste göra sig själv illa för att överhuvudtaget överleva? Vem vill dras med den skam och de skuldkänslor som psykisk ohälsa för med sig, speciellt inför personerna
i ens omgivning?
"De gör ju allt de kan för att jag ska må bra, ändå mår jag såhär",
"De förtjänar så mycket bättre än att ha en dotter/vän/syster som mår så dåligt och oroar dem hela tiden",
"Varför kan jag inte bara må bra?"
Triggervarning övergrepp
Återigen så får jag känslan av, att livet kanske inte var menat för mig, ändå. Det känns som att livet är emot mig - som om det bara väntar på att jag ska avsluta det, för ingen pallar ju hur mycket som helst.
I maj förra året kom jag till mitt andra behandlingshem, för att försöka må bättre, försöka komma närmare det friska, redan då med ganska mycket i bagaget.
Vad händer då? Jo, jag blir våldtagen. 21 år gammal blir jag av med oskulden, i ett snårigt buskage med en man som är dubbelt så gammal som jag. Min kropp tas ifrån mig, och jag som redan hatat och misshandlat min kropp så till den grad redan innan,
får nu ännu ett lager av självhat, äckel och skam över den. Min kropp känns inte längre som min, och plötsligt förstår jag allt det där som jag läst och hört om av personer som blivit utsatta för liknande övergrepp. Det förstör
så mycket, man blir berövad på så mycket. Sånt som inte går att få tillbaks. Det är en helt ny nivå av helvete än allt jag tidigare upplevt.
Jag vaknar ofta i panik pga. mardrömmar om det som hände, eller så kan en känsla helt plötsligt och utan förvarning invadera hela min kropp och få mig att vilja kräkas av ångest och vilja slita sönder varje millimeter av min kropp, för kroppen minns.
Jag kan känna hans händer på min kropp, höra hans andning intill mitt öra, se allt spelas upp igen och igen framför mina ögon.
Känslan, ångesten, går inte att beskriva. Oftast ligger jag kvar och försöker att andas mig igenom helvetet, tänka på att det går över tillsist. Jag ligger hellre och mår dåligt i min egen säng än i en sjukhussäng på PIVA. Ingenting blir bättre
av att jag skulle bli inlagd. Men ibland blir jag rädd. Rädd att jag nått punkten då jag inte orkar längre.
Just nu har jag svårt att se hur jag ska orka. Jag vill leva - för min flickvän, mina syskon, katterna, för resten av min familj, men jag ser ingen ljusning. Jag ser inte hur jag nånsin ska kunna leva med minnena av allt som hänt, eller
hur jag ska orka ta mig igenom ännu ett ångestpåslag, dag efter dag.
Jag vill överleva, men jag ser inget slut på smärtan.