Står ensam kvar
Jag har fått veta att de flesta från min förra teatergrupp har börjat på en ny pjäs utan mig. De började tydligen med det för länge sedan. Varför har jag inte fått veta något? Antagligen för att jag inte har anmält mig till något (men har ju inte vetat om det). Känns som om jag har förlorat min trygghet i teatern. Alla de människorna som jag litar på har helt plötsligt gått vidare utan mig. Jag står ensam kvar, lämnad. Igen. Jag hatar mig själv för att jag trodde att jag var någon. Att jag betydde något, att någon verkligen skulle bry sig, sakna mig. Jag vet att jag är urdålig på att spela teater. Varför skulle jag förtjäna de där människorna i mitt liv? Jag förtjänar inte dem. De gör den där pjäsen mycket bättre utan mig. Jag hatar att jag trodde att jag faktiskt var en i gänget, att jag betydde något. Att jag var någon.
Känns som om det inte spelar någon roll längre. Vad spelar det för roll om jag skadar mig. Vad spelar det för roll om jag ger upp nu. De som jag trodde tyckte om mig har ju gått vidare utan mig. Det visar ju bara att jag inte alls hör till dem. Jag är vilsen igen. Jag förtjänar ingen.
Om jag inte visste hur mycket min familj älskar mig så skulle jag ha skadat mig flera gånger för länge sedan. Men jag försöker vara stark för mammas skull. Hon har nog med problem med brorsan som misshandlar henne psykiskt dag efter dag, bryter ner henne tills hon sitter och gråter, men han är fortfarande känslolös. Precis som pappa, när han bröt ner mig. Jag orkar inte se det, orkar inte se på när mamma går sönder, så jag stänger av.
Just nu vill jag skada mig. Jag vill att alla ska förstå hur ont det gör att människorna som jag trodde att jag hörde till har gått vidare. Jag förtjänar ingen. Men jag vill inte förstöra mamma ännu mer. Hon har redan hotat med att hoppa ut genom fönstret. Och utan henne skulle jag inte heller överleva.