Som pappa
På Lyckoplatsen igår åkte vi iväg på en utflykt. Det var två personal, jag och en ungdom till. Den här ungdomen började bråka med personalen, det handlade egentligen om att h-n skulle sluta med något, men det gjorde h-n inte. Efter att h-n hade provocerat personalen ett tag genom att kalla dem saker osv, så gick en ur personalen, en kille, fram till h-n, tog tag i h-n och drog i h-n och tryckte ner h-n på en bänk. Redan när h-n fortsatte att hålla på, kallade dem saker osv, så kände jag att ångesten bubblade inom mig. Jag satt hopkrupen vid ett av hörnen, och när personalen var så hårdhänt mot h-n blev jag rädd. Det var obehagligt, jag tänkte direkt på pappa. Ångesten blev ännu mer och jag stirrade på dem innan jag snabbt tittade ner på mina skor igen. Jag kunde inte riktigt förstå att han, en personal, hade gjort så. Det var ju inte så att han hade slagit h-n eller så, men jag var ändå inte beredd på det. Lyckoplatsen är ju min frizon - det är en plats där jag inte behöver utstå vare sig fysisk eller psykisk misshandel, det är en plats där jag kan vara fri.
H-n sprang sedan iväg, och båda ur personalen sprang efter. Jag satt kvar, hopkrupen och försökte att andas, jag ville skära mig men samtidigt inte. Efter en stund gick jag in på toaletten och skadade mig. Det var dock bara fingrarna - inget som syns så mycket (dock kan det göra ont att skriva på t.ex. tangentbord efteråt). När jag satt där kom personalen tillbaks med ungdomen, och de började ropa efter mig. Jag kom ut, och sedan tvättade jag händerna (det fanns inget handfat på toaletten). Han som hade varit hårdhänt mot h-n frågade om det hade gått bra, och jag sa ja, trots att jag visste att han egentligen undrade om jag hade skadat mig.
Egentligen så gillar jag killen ur personalen, han som var hårdhänt. Han är snäll, han lyssnar, han är rolig... Jag var inte beredd på att det skulle bli så. Jag träffar honom igen i nästa vecka, och då hoppas jag att jag kan bete mig någorlunda "normalt". Efter att det där hände så betedde jag mig väl lite underligt, men kanske vet han inte om vad pappa gör.
Jag tänkte väl egentligen bara skriva av mig, och så, nu har jag gjort det. Lite skönt var det faktiskt att få skriva av sig. Jag vet ju att han ur personalen fortfarande är samma person, han blev bara väldigt frustrerad, jag förstår det. Men, det är just i sådana situationer som pappa gör sådant, fast, jag provocerar ju inte direkt, som h-n gjorde. Det som hände får mig ändå att tänka till - jag vill inte vara rädd för honom, jag vill inte behöva vara rädd för någon. Jag vill vara trygg på Lyckoplatsen, det behöver jag när jag inte är det hemma alltid.