När blir mitt liv mitt igen?
triggervarning på hela inlägget
"När blir mitt liv mitt igen?" Ja, jag känner faktiskt så - det är inte mitt liv, inte längre. Det är visserligen jag som bor i min kropp, jag som tar beslut i vardagen, osv, osv. Men, något stort och ovärderligt togs ifrån mig, i maj förra året. Dagen då jag blev våldtagen. Livet var i och för sig jävligt guppigt redan innan dess, men med våldtäkten så kom en helt ny nivå av helvete, något jag aldrig skulle kunnat föreställa mig.
Ibland blir jag väldigt ledsen, när jag tänker på hur mycket som har tagits ifrån mig. Jag vill inte att det han gjorde emot mig ska få förstöra mitt liv. För jag vet, jag förtjänar ett bra liv, och det var inte mitt fel, jag förtjänade inte att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp. Ändå, så lever jag nu med sviterna av det han utsatte mig för. Självhat, skam, ångest, flashbacks. Jag vill överleva, ta mig igenom det, men ibland tvivlar jag. Det gör så fruktansvärt ont att leva med det som hänt.
Ny dag, nya möjligheter. Eller?
Jag vill inte dö. Vill inte ta livet av mig. Jag skulle inte få se mina syskon växa upp, inte jobba vidare med min terapeut eller DBT-gruppen, inte få fira segrarna som jag är övertygad om att jag och min terapeut tillsammans kommer att uppnå om vi bara kämpar vidare. Och min mamma - jag vill inte ens tänka på hur ledsen och förstörd hon skulle bli. Eller, egentligen - hur alla som bryr sig och älskar mig, skulle bli fullkomligt fördärvade om jag dog.
Jag önskar verkligen att jag kommer ur den här skiten en dag. Tänk att stå där, kanske ha ett jobb, kunna hantera ångesten på ett mer hållbart sätt och inte ständigt förgöra mig själv. Att alla i min närhet som kämpat så mycket för och med mig, äntligen får se att det ger utdelning.
Mamma som funnits där under hela min uppväxt, igenom hela helvetet - tänk om jag en dag faktiskt står där, levande, i mål.
Min största rädsla är att det här är allt som blir. Att jag aldrig kommer ur det här, att resten av livet kommer att bestå av psykavdelningar, överdoser, självsvält och självmordsförsök. Att jag aldrig kommer ut på andra sidan. Jag vill så mycket mer med livet, men ibland känns det omöjligt, skrämmande. Hur ska jag kunna klara det? Hur ska det någonsin kunna bli möjligt? Med allt som hänt, så känns det ibland som att det kvittar - nuet är i dåtiden, det blir en enda röra. Jag lever i övergreppen, i det som varit. Hur mycket jag än kämpar för att hålla mig säker i nuet och inte göra saker som skadar mig, så kan jag aldrig undkomma det förflutna. Det hemsöker mig dygnets alla timmar, plågar mig. Hur ska jag någonsin kunna bli fri, få ett liv utan att ständigt uppleva hur jag kvävs av ångesten, av deras händer på min kropp och kukar i min mun?
Jag vill inget annat än att leva. Men ibland blir jag bara så trött. Så trött, på hela skiten. Att det är jag som måste leva med det som störda människor utsatt mig för, medan de går fria att göra vad de vill. Jag blir straffad för livet, trots att jag aldrig gjorde nåt fel.
Jag kan inte ändra det som varit, men det är svårt att se något positivt över huvud taget. Det hjälper visserligen inte att grotta ned sig i eländet och hur förjävla orättvis livet är, jag vet. Men jag är trött på skiten. Trött på att slåss för att överleva när det enda jag möts av är ångesten.