Rädslan finns, men jag vill våga
I helgen var jag och hälsade på min flickvän, hade permission men händelse- och lyckligtvis så fyllde hon år samtidigt. Det var jättemysigt - vi åt sushi och tittade på Torka aldrig tårar utan handskar (har hört att den ska vara väldigt bra men har faktiskt inte tagit mig tid att se den än... vi började i alla fall på första avsnittet). Sen var det ju också första gången som jag var i hennes nya lägenhet - och den är underbar! Jag bara älskar inredningen, färgerna, ja allt. Jag sa att när det är dags för mig att flytta till egen lägenhet så får hon vara min inredningshjälp (om hon vill förstås).
Jag upptäckte vilken förträfflig "balkong" som finns utanför vardagsrumsfönstret. Ett ganska brett och inte särskilt sluttande tak, där det var perfekt att sitta. Jag tänker bara på alla de där små, små fönstrena i såna där höga lägenhetshus som ofta finns i stan - ni vet där man sitter ca. 5 cm ifrån ett stup och så är det fruktansvärt långt ned. Usch alltså, får svindel bara jag tänker på det, haha.
Nu är jag tillbaks på behandlingshemmet. Har börjat virka på en pläd, får se hur lång tid det tar och hur många garnnystan som går åt... hade i alla fall möte i dag med min kontaktperson, terapeut, mamma och några ifrån min hemkommun. Vi pratade lite om hur planeringen är framåt, för tanken är ju att jag ska flytta hem i slutet av december detta året. Letar fortfarande efter lägenhet, men förhoppningen är ju att jag ska ha en egen lägenhet att flytta hem till när jag är klar här, med diverse stödinsatser för att få vardagen att gå ihop då. På ett sätt ser jag verkligen fram emot att flytta hem - få komma närmare mina vänner och min familj på hemmaplan - och mina katter, gud vad jag saknar dem! - och återgå till nån slags vardag.
Det som är nu, med terapisessioner, DBT-grupper, utflykter med andra boende, allt det är ju tillfälligt, och även om jag trivs här och kommer att sakna mycket av aktiviteterna och personerna som jag lärt känna här, så ska det bli väldigt skönt att få komma hem till nåt som är lite mer... bestående. En slags trygghet, hoppas jag.