svartvit ängel

Gick ned till vattnet i går med två andra, i ett försök att undkomma ångesten och de intensiva självmordstankarna som numera kommer som på beställning om kvällarna. Det funkade rätt bra, och jag fick dessutom ta del av den vackra omgivningen, sånt som jag uppskattar otroligt mycket, speciellt när jag mår dåligt.

Ikväll är det svårt. Svårt att inte styras av känslan, impulserna, ångesten, hatet. Det bränner upp mig inifrån, känns det som.

Men - snart är jag i mål. Jag lovade min terapeut att jag skulle göra allt jag kunde för att fortfarande vara i livet måndag kl 16:00, alltså imorgon vid fyratiden. Det är mindre än tjugofyra timmar kvar dit. Då ska vi ha samtal. Kommer förmodligen inte att mynna ut i nåt speciellt, men det är ändå den tiden jag har som mål, och det gör det lite lättare att stå ut, när man tar det en bit i taget.

Mardrömmarna har börjat komma tillbaks, tror jag. Jag minns fragment av rädsla, panik, att jag vaknar mitt i natten, röriga drömmar, skrik som jag inte är säker på om de "bara" var i drömmen eller om jag faktiskt skrek rakt ut i mörkret, skrek för döva öron i ett tomt rum med svettiga lakan.

Vaknar utmattad, inte redo att möta dagen över huvud taget. Ligger kvar, tvingar mig upp tillslut. Gäspar mig igenom dagen, innan det är dags att lägga sig igen, efter en hård kamp då jag lyckats stå emot tankarna ännu en gång. Kämpat för att ta mig igenom dagen med livet i behåll, och möts av ännu ett helvete, likaså vaken som sovandes. 

Visst finns det stunder då jag ler, där allt inte är ett brinnande, outhärdligt helvete, varje dag får jag en glimt av nåt vackert (tack och lov), men mörkret drar ned mig och släpper aldrig taget. Aldrig får jag vila. Dag liksom natt är en konstant dragkamp mellan liv och död, väntar bara på stunden då jag snubblar och dras med, eller släpper taget för att fingrarna hållit i så hårt så länge att de inte orkar mer. Hoppas såklart på en annan utgång, att jag orkar hålla ut, men krafterna sinar. Orken försvinner mer och mer och jag vet inte vad jag ska göra för att fylla på.

Men, nånstans därinne lever hoppet kvar, och viljan finns. Jag vill inte att det ska sluta såhär. För första gången sedan jag började må dåligt så tror jag på att ett liv bortom det sjuka faktiskt är möjligt för mig också. Nu saknas bara krafterna att ta sig dit. Krafterna att stanna kvar, först och främst.

Stanna kvar. Snälla, jag behöver dig.