svartvit ängel

Jag lever. Andas. Försöker att ta mig igenom skiten, andas mig igenom ångesten som tar sönder mig innefrån. Ett andetag i taget, gör allt jag kan för att klara av att fortsätta existera trots all smärta.

 

Det var ett tag sedan jag var inne på vare sig instagram eller här på bloggen. Just nu så har jag tagit en liten paus ifrån det, för att försöka fokusera mer på mig själv, på att ta hand om mitt mående och försöka må bättre. Det är sjukt svårt, men det känns faktiskt som att det hjälper lite att inte ha alla sociala medier överallt hela tiden. Det kan vara stressande, förstår jag nu i efterhand, har nog svårt att se det själv när jag är mitt uppe i det.

 

De senaste kvällarna har jag haft en så sjuk ångest. En slags ångest som jag inte känner igen, en ny slags ångest som jag inte hade upplevt innan. Först trodde jag att jag höll på att bli sjuk, att snart bryter influensan ut. Men jag pratade med personalen, beskrev hur jag mår illa så att det känns som att jag ska kräkas, hur kroppen fryser och svettas samtidigt, hur jag bara vill krypa ur mitt skinn för att det är så jäkla tufft och ärligt talat outhärdligt, att vara i det. Hon sa i alla fall att det kan vara symptom på ångest, att ibland så kan riktigt stark ångest visa sig på det sättet. Det känns skönt att veta att då är det inte jag som håller på att bli sjuk i alla fall.

 

Dricker te, färglägger katter i min målarbok, läser, skriver i min silverglittriga skrivbok, hugger tag i personalen och spyr ut min ångest och sätter ord på allt det hemska och smärtsamma som finns i mitt huvud, alla vedervärdiga minnen av händelser som fortfarande kommer på besök i min kropp då jag minst anar det, minnesbilder och små filmer i mitt huvud av saker som jag bara vill glömma, skära bort ifrån huvudet och min kropp, stänga ute, säga "dra åt helvete" och aldrig släppa in dem igen.

Men, det funkar ju inte så. Jag vet ju det. Våldtäkten i maj liksom alla tvångsåtgärder på psyk, de kommer och får min kropp att skaka och må illa av ångest, och även om jag vet att det inte är "på riktigt", att det faktiskt inte händer igen här och nu, så känns det som om det gjorde det, de fysiska upplevelserna gentemot min kropp och kaoset i mitt huvud, det kommer tillbaks trots att tiden går och man skulle kunna tro (eller kanske hoppas, snarare?) att det gav med sig, att smärtan och minnena bleknar och läker med tiden.

 

Kanske är det annorlunda med trauman. Det måste vara det. När det är för hemskt och för svårt att hantera, då är det kanske inte så konstigt att det inte läker "bara sådär". Det tar tid. Sår som inte är konstigt om de är så stora att de kanske aldrig kommer läka, sår som fortfarande ömmar trots att åren går, sådana sår läker inte över en natt.

 

Kommer de att läka? Kommer de att göra mindre ont? Kommer det en dag då jag inte längre ligger på golvet med flashbacks som får mig att må illa av ångest och önska att jag vore död, för att jag i den stunden hellre väljer döden än att uthärda det outhärdliga, om och om igen?