Ätstörnings-enheten nästa?

 

Pratade med kuratorn på habiliteringen idag. Vi pratade i en hel timme, om maten, ångesten, självsvälten och allt vad ätstörningen innebär. Det kändes skönt, hon förstod, tog det jag sa på allvar. Tyckte det var konstigt att ingen kontaktat äs-enheten tidigare, för nu är jag verkligen ute på djupt vatten. Jag faller handlöst och vet inte ens om jag vill bli räddad längre. Eller, det vill jag nog. Jag vill ha hjälp. Men jag är rädd.

Imorgon ska jag ha läkarsamtal. Känner på mig att läkaren kommer vilja skriva ut mig. Visst hade det varit skönt att få komma hem, men inte för att jag mår bättre eller känner att jag inte behöver vara här längre - nej, utan för att de är helt iq-befriade här och jag får ingen som helst hjälp med min ätstörning. Jag tror snarare att det kommer bli värre hemma, med bråk kring maten och ännu mer ångest. Så om jag får välja är jag hellre här där min familj och de jag älskar slipper se mitt kaos, jag vill inte dra ner dem, förstöra våra relationer. Då är jag hellre inlagd på en avdelning som i och för sig inte hjälper mig alls, men som åtminstone inte gör en stor grej utav att jag inte äter (men det kanske de borde? Jag vet inte).

Hursomhelst så är en remiss skickad och det känns så skönt. Äntligen kanske jag kan få bra hjälp så att jag kan bli fri från den här skiten.