När jag blundar är jag fri
Jag hade skrivit en lapp till dagens läkarsamtal. Den sista raden löd: "bara en utväg: döden".
Överläkaren sa ganska snabbt att hon tänkte skriva ut mig, trots att hon läst lappen, där jag hade skrivit om självmordstankarna och planerna, att jag inte orkade kämpa mer, att det skulle vara bättre för alla om jag dog, osv. Hon pratade om vilket bra stöd jag har runtomkring mig - boendestöd, äs-enheten, habiliteringen, osv osv. Ångesten bubblade upp inom mig, tårarna kom och min enda tanke var: jag orkar inte mer. Öppna dörren så att jag kan gå och dö tack.
Jag hade hoppats på att de skulle förstå att jag inte var i ett skick så att jag kunde skrivas ut, men de lyssnade inte. Pga. reglerna kring min "speciella" inläggning med en maxtid på fem dagar, så måste jag bli utskriven (det har gått fem dagar nu) och söka via piva om jag vill bli inlagd igen. Det finns inget värre än piva. Överläkaren där är verkligen helt galen, han skriver ut folk som tar livet av sig strax efteråt, lyssnar inte alls på vad man säger och en av hans standardfraser är: "ryck upp dig, det är inte så farligt."
Jag grät. Försökte öppna dörren, men den var låst. Mamma fick mig att sätta mig i hennes knä. "Släpp ut mig så att jag kan dö", sa jag, min tillit till vården som bortblåst, än en gång sviken av livet, mer redo än någonsin att ta steget och lämna den sjuka värld vi lever i och all smärta som härjar inom mig. Det fanns ju ingen hjälp att få, om psykvården ville skriva ut mig, då kanske det var meningen att jag inte skulle finnas mer?
Det slutade med att mamma blev arg, för de kunde ju inte mena allvar när de satt där, efter att ha läst min lapp med orden att döden var den enda utvägen och allt vad det var, och tänkte skriva ut mig. Överläkaren blev nog sur, sa nånting om att hon inte tänkte känna skuld över att ha skrivit ut mig, och lät mig stanna över helgen.
Jag känner ingen lättnad inför det, att jag får stanna två dagar till innanför dessa väggar. Jag känner bara en enorm trötthet, en besvikelse. Jag vet att på måndag kommer jag att behöva förklara mig igen, för människor som inte förstår, sånt som jag inte ens förstår själv. Jag orkar inte det, jag har inga krafter kvar.
Jag är så nära döden nu. Det är så lockande att bara ge upp, när allt går emot en såhär. Men jag försöker att kämpa, för jag vet att mamma är vid min sida, vad som än händer. Men jag orkar inte mer. Det finns för mycket smärta, överallt, och alla som kommer mig nära känner den. Jag trasar sönder allt och alla, önskar så innerligt att jag inte gjorde det, men ätstörningen tar allt i sin väg, tyvärr.