För svårt för länge
Det känns som om livet är för svårt. Det gör ont. Inte konstant, smärtan är inte konstant, men den finns där ibland. Varje dag påminns jag om hur ensam jag är. Jag vill gråta. Jag är ensam. Jag orkar inte kämpa för något som är så långt bort.
Jag har kämpat så länge nu. Jag har verkligen försökt. På ett sätt känns det lockande att ge upp, att slippa kämpa mer. Det kommer ändå aldrig gå. De där vännerna som jag ser framför mig, de som finns där för de andra men inte för mig - varför är det så? Varför är det jag som står ensam? Jag orkar inte vara tjejen som kämpar till 110% varje dag men ändå är den som står ensam kvar i slutändan.
Jag vägrar vara i bakgrunden i tre år. Jag har redan varit där i fyra år eller så. Jag hade hoppats att gymnasiet skulle vara början på något nytt. Det är det, men det är så himla svårt. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara lätt. Men så mycket som jag har kämpat... det känns som om jag inte har kommit någonstans. Jag är kvar på samma plats som där jag började.
Det är väl nu när jag har insett det som jag börjar tvivla på allt. Jag börjar undra om det alltid kommer att vara såhär svårt. Känner att om det ska vara såhär svårt så vill jag inte vara med.
Mina tankar skrämmer mig. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Men det gör så ont. Jag kämpar men känner inte att jag får ut något av det. Det är alltid lika svårt. Jag orkar inte fortsätta såhär när jag inte ser något ljus - jag ser inte varför det skulle bli lättare senare.
Det har varit för svårt för länge. Ändå fortsätter jag. Jag har märkt att jag orkar mer än jag tror. Men frågan är väl om jag vill fortsätta. Kanske är det inte frågan om jag orkar, utan om jag vill. Eller kanske båda, ändå. Jag vill inte behöva kämpa såhär för något som jag inte vet vad det är. Det känns som om jag ändå aldrig kommer någonstans.