Om jag stannar nu så dör jag
I morgon ska jag på studiebesök på ett behandlingshem. Ser fram emot det, ska bli spännande att höra om hur de arbetar, se vilka som jobbar där och så. Jag hoppas att jag får ett bra intryck, att de tror att de kan hjälpa mig och att jag i så fall kan flytta in där nån gång i början av nästa år. Det hade varit så bra, för jag behöver verkligen den hjälpen. Vet inte hur jag ska överleva annars.
Folk säger att jag har gått ned i vikt. De säger det med oro i rösten samt i ögonen - de vill hjälpa mig, de vill inte bara stå och se på medan jag sakta tynar bort framför deras ögon. Jag vet att jag är lycklig lottad som har folk omkring mig som bryr sig och som inte låter mig svälta mig till döds, men ändå kan jag inte hjälpa att känna, "det skulle vara så skönt om de bara lämnade mig att svälta ifred." Jag tycker att de överdriver - jag mår ju bra, det fungerar ju, jag är inte döende, inte behöver jag bli inlagd, inte behöver saker ändras bara för att jag har gått ned lite i vikt... eller? Jag vet också att det bara är jag som ser det på det sättet, det är bara jag som får en känsla av välbehag när jag ser att siffran på vågen har gått ned ytterligare. Alla andra blir ännu oroligare och ber mig ännu mer, försöker prata vett med mig, gör allt de kan komma på som skulle kunna få mig att äta mer, att inte svälta mig på detta sätt.
Jag älskar dem och jag är oändligt tacksam över att jag har så många personer i mitt liv som bryr sig. För hur hemskt skulle det inte kännas, egentligen, om jag faktiskt blev lämnad att svälta ifred? Det skulle kännas tusen gånger hemskare än om jag fick stå ut med folks oroliga blickar och deras försök att stoppa mig från att gå ned ytterligare i vikt. Men, kanske är det inte jag som talar alla gånger. Det är klart att jag inte vill bli lämnad ifred, jag vill ju ha hjälp, men ätstörningen tycks få mig att vända alla taggar utåt och skrika, "lämna mig i fred, jag mår ju bra", trots att jag vet att jag sakta men säkert förgör mig själv. Ätstörningen får mig att, gång på gång, ljuga för de jag älskar. Ätstörningen får mig att göra vad som helst för att den ska få sin vilja igenom.
Om jag kommer till det behandlingshemmet som jag ska besöka i morgon, så hoppas jag innerligt att jag får hjälp med ätstörningen. Jag vill verkligen ha ett bättre förhållande till mat, min kropp och hur jag ser på mig själv. Jag vill kunna äta utan att tvångsmässigt räkna varenda kalori, jag vill kunna gå ut och fika när nån föreslår det istället för att säga nej pga. att jag inte "får äta för mycket." Det är så mycket som jag går miste om när jag lever mitt liv som jag gör nu... Just nu är jag dock för fast i ätstörningen för att tanken på att kunna göra sånt jag vill ska locka mig att välja det friska. Just nu är allt som betyder nåt, att siffrorna på vågen ska peka nedåt, i hopp om att jag en dag kanske känner mig tillräcklig. Tillräckligt smal, tillräckligt duktig. Jag vet att den dagen aldrig kommer, men ändå fortsätter jag - jag springer trots att jag vet att det inte finns nåt mål. Jag springer för att jag har sprungit för länge för att kunna stanna, jag springer för att jag inte vet hur man gör nåt annat. Jag springer för att inte rasa samman, springer för att hålla kvar illusionen om att livet inte är så kallt, mörkt och ensamt som jag har fått erfara. Om jag stannar nu så dör jag, är inte tillräckligt stark för att vända mig om och möta det som skrämmer mig.