Det går väl lite grann åt helvete just nu
Ja, som rubriken säger - det går väl lite grann åt helvete just nu. Inte helt åt-skogen-jag-kan-dö-närsom-åt helvete, men ändå... åt helvete-hållet, om man säger så.
För att uppdatera er en aning, med tanke på att det var ett väldigt långt tag sedan som jag skrev något här kontinuerligt.
Jag bor numera i Stockholm. Håller fortfarande på att fixa med alla kontakter här. Folkbokföring, öppenvård, soc, osv osv. Det tar sin lilla tid. Och jag har nyss, för tre dagar sedan nu, blivit utskriven från slutenvården. Och det är kämpigt på "utsidan", det är det verkligen.
Avdelningen var helt fantastisk. Eller snarare, personalen var fantastisk.
Grejen är väl att jag inte har särskilt mycket när jag väl är utskriven. Jag hade ett möte via länk inbokat med öppenvården i dag vilket jag var med på, men förutom det så är allt ganska... dött? Jag behöver rätt mycket som jag fortfarande inte känner att jag får. Framförallt så är det väl ångesten som gör det jobbigt för mig. Och ätstörningen.
Jag har inte utsatt mig för sexuella övergrepp på, vad kan det bli, tre månader nu?
Jag har kämpat som fan för att hitta nya sätt att hantera min ångest på. Och för några veckor sedan så blev jag alltså inlagd, för att allt helt enkelt bara blev för mycket. Sömnen funkade inte, jag hade intensiva och nästintill konstanta självmordstankar, och ångesten var bara förjävlig.
Tiden på avdelningen har verkligen hjälpt mig. Inte med allt (vilket man väl i och för sig inte kan förvänta sig heller, även om det vore underbart om de kunde hjälpa en i alla områden), men med en hel del.
Det som blivit bättre i och med inläggningen:
1) jag fick sova!
Sömn. Ladda upp. Nya krafter. Så jäkla viktigt.
2) ångesthantering.
Det var egentligen inga revelutionerande ångesthanterings-metoder, men det hjälpte väldigt mycket att det fanns nån där. Att jag kunde kommunicera och förklara hur jag mådde, när det började bli sämre, att helt enkelt få hjälp att ta mig igenom ångesten (och dissociationerna, och flashbacksen. PTSD:n).
Och nu. Nu, så är jag rädd. Jävligt rädd.
Det sista jag vill, är att behöva bli inlagd igen. Jag har ju för fasen redan suttit på ett sjukhus i närmare en månad, kom ut för typ tre dagar sedan... lite kan jag väl klara själv?
Det som gör att det är extra kämpigt just nu:
1) jag har börjat äta.
Ångesten är vedervärdig. På avdelningen så svalt jag rätt rejält, och nu när jag har börjat äta så är jag livrädd, har såna jävla kroppskomplex och hjärnan är helt skev, både av svält men också av "blindheten" man, eller i alla fall jag - jag kan ju inte tala för alla - får som ätstörd. Får inte väga över x kilon och om jag råkar göra det så måste jag ta livet av mig på momangen, osv osv. (Den ätstörda hjärnan är ju bara sååå himla logisk, det märks väl?)
2) jag har inte lika mycket hjälp när ångesten slår till.
Som jag skrev innan - förut hade jag personal, alltid nån där, jag var inte själv, och bara vetskapen om att jag vill göra x men kan inte pga att jag är på sjukhuset, gjorde det lättare (eller kanske snarare mindre jobbigt). Nu är skillnaden att jag vet att jag kan göra allt det där som jag inte vill göra. Ifall ångesten blir för mycket så är jag rädd att jag faktiskt gör något... för jag har fortfarande inte fått igång öppenvården och jag sitter i en stuga med min kompis med noll hjälp att hantera mitt mående (förutom de färdigheter jag redan har såklart, men ni förstår vad jag menar).
3) framtiden är oviss.
Jag har alltid tyckt att förändringar är sjukt jobbiga. På avdelningen så hade jag en bra rutin - jag gick och la mig i tid, jag kom upp ungefär samma tid varje dag, vi hade morgongympa, kollade morgontv, gick gemensam promenad, osv. Sedan jag kom till stugan och har blivit utskriven så vet jag egentligen inte någonting om hur saker kommer att bli. Jag vet t.ex. inte hur länge jag kommer att behöva vara här. Inte så att jag inte trivs här, för det gör jag, men grejen att inte ha några riktiga rutiner än och inte ha överblicken över vardagen som innan... det är enormt stressande.
Jag började skriva på det här inlägget i går, så nu känner jag att jag har tappat bort mig lite i vart jag var på väg eller vad jag tänkte skriva. Lite har jag i alla fall fått ner... huvudsaken, det jag ville få fram med det här inlägget, är väl att jag känner att jag håller allt inom mig nu och inte vet hur jag ska hantera det i och med att jag inte har något bra stöd i öppenvården, i alla fall inte i den grad jag skulle behöva. Mycket omställningar som blir svåra, har dessutom börjat med en ny antidepp för någon vecka sedan, lite mindre, och om det inte gör måendet svajigt så vet jag inte vad.
Jag vill inte skära mig, jag vill inte överdosera, jag vill inte gå och hoppa någonstans eller försöka dränka mig, men jag är rädd för att det är på väg åt det hållet. Om det fortsätter såhär. Och Gud vad jag önskar att jag bara kunde "må bra". Pallar inte en till inläggning. Har inte ens råd att lägga 100 kr dygnet på psyk igen.
Idk. Allt är så snurrigt och jag vet inte hur jag ska klara av det.
Nu ska vi ut på promenad med hunden. Hoppas att det kan hjälpa.