Nära avgrunden

Det gör ont nu. Allt känns så hopplöst. Jag vill skrika och ta sönder allt, men mest mig själv. Tänk att kunna riva sönder sig själv och bara lämna sin kropp, få bli fri. Ursäkta mina mörka och kanhända destruktiva tankar, förlåt mig.

Ska försöka prata med personalen men jag har inga ord. Allt jag vill just nu är att hoppa ut genom fönstret och slippa den här smärtan, den här ångesten. Men jag sitter kvar här, i vardagsrummet. Med min bok, och när de frågar hur det är så säger jag att det är bra. Jag vill egentligen gråta, tror jag i alla fall. Vill få ut det som gör så ont. Jag står vid avgrunden nu och är så nära att ta steget.