Kanske tar jag hellre språnget än möter rädslan

Allt kretsar kring vikten. Mitt liv är en kapplöpning. Hur långt hinner jag innan någon stoppar mig? Inget spelar längre någon roll. Jag vet vart det kommer att sluta och jag förstår inte att den insikten inte får mig att vända om och springa så långt bort jag kan. Men det gör jag inte. Nej, jag springer mot en avgrund. Vem vet vad jag gör när jag kommer fram. Kanske tar jag hellre språnget än möter rädslan? Kanske blir det inte bättre än såhär.

Jag ser allt så tydligt. Hur jag rasar i vikt och blir inlagd på LPT. Hur jag tvångssondas och går upp i vikt. Blir utskriven, går ner igen eftersom att jag inte kan stå ut med hur fet jag känner mig, och så börjar det om igen. Men oavsett hur lite jag väger så kommer jag aldrig att bli nöjd, jag kommer alltid att äcklas över fettet jag ser i spegeln. Jag kommer alltid att vara fet, oavsett hur smal och undernärd ni säger att jag är. Jag vet allt detta, jag har ju hela min framtid utstakad framför mig, ändå kan jag inte sluta. Jag förstår mig inte på mig själv, förstår mig inte på hur sjukdomen kan göra allt så skevt.