Kanske tar jag hellre språnget än möter rädslan
Jag ser allt så tydligt. Hur jag rasar i vikt och blir inlagd på LPT. Hur jag tvångssondas och går upp i vikt. Blir utskriven, går ner igen eftersom att jag inte kan stå ut med hur fet jag känner mig, och så börjar det om igen. Men oavsett hur lite jag väger så kommer jag aldrig att bli nöjd, jag kommer alltid att äcklas över fettet jag ser i spegeln. Jag kommer alltid att vara fet, oavsett hur smal och undernärd ni säger att jag är. Jag vet allt detta, jag har ju hela min framtid utstakad framför mig, ändå kan jag inte sluta. Jag förstår mig inte på mig själv, förstår mig inte på hur sjukdomen kan göra allt så skevt.