Rösterna skriker och jag orkar inte mer

Det går sådär nu. Jag är mer och mer hemma och kommer nog snart att bli utskriven från avdelningen, och det är ju bra. Samtidigt är monstret framme och tjatar mycket på att jag ska skada mig. Och jag har ingen att berätta om det för, ingen jag vågar tynga ner med mina bekymmer. Jag vet ändå inte om någon skulle förstå.

Jag berättar för mamma att jag inte kan vara ensam hemma, att jag inte klarar det, för jag vet att i så fall kommer jag att göra mig illa. Även om det är en seger för mig så skriker monstret på mig om hur dålig jag är och att jag måste skada mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det här och jag vet inte heller om jag orkar länge till utan att ha någon att prata med det om.

Minsta lilla grej och jag blir helt slutkörd. Idag var jag utanför min lägenhet, utomhus, i verkligheten, och det fick mig helt slut. Jag ska ut igen imorgon. Egentligen vill jag inte det, egentligen vill jag ligga i min säng och göra ingenting, men alla säger att jag måste komma igång och göra saker igen. Men de vet inte hur svårt det är. Inte när jag suttit på en avdelning och gjort ingenting i nästan en månad.

Mamma och brorsan bråkar, skriker på varandra. Jag hade min stödfamilj förut men nu skiter de i mig så jag har ingenstans att fly när det blir jobbigt hemma. Försöker att inte tänka på min ledsagare (hon och hennes kille är min stödfamilj) när hon uppenbarligen inte tänker på mig. Hon har så mycket i sitt liv nu så hon har inte tid för mig. Det gör ont och jag mår dåligt av det, känner mig värdelös. Jag betyder ingenting och det gör så himla ont. Och jag känner mig som en idiot när hon (fortfarande) betyder allt för mig.