Leva, dö eller kanske ingenting

Jag vet inte längre vad jag vill, om jag vill leva eller dö, och jag förstår inte alls varför jag känner såhär. Livet är ju rätt okej? Jag förstår inte varför jag har börjat tänka på döden igen, det känns läskigt. Jag tänker tillbaks på vad som hände för något år sedan, då ingen visste varför det var som det var, när jag var så rädd. Jag var så rädd att Hon skulle skada mig, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag lyssnade på henne. Jag gjorde som hon ville och samtidigt var jag så förvirrad, så rädd för henne men förvirrad, varför hörde jag inga röster? Varför fanns där inga vanföreställningar, när hon var så verklig? Varför fanns det inget konkret att peka på till varför jag var så rädd? Allt det där är diffust, och jag minns bara att jag var så himla rädd och förvirrad. Nu har jag ju fått mina diagnoser, vad är då problemet? Jag vet inte. Kanske förklarar diagnoserna varför jag känner mig dubbel, ja, de sa ju det (i alla fall vad jag har fått höra), men det är inget jag har läst. Jag vet inte vad jag ska tro eller vad det är jag letar efter, jag är fortfarande rädd för livet och trots att det inte är något större fel på det, så vet jag inte om jag vill leva.

Jag förstår inte, jag mår ju bra, varför kommer tankarna på döden då? Kanske ska jag bara skita i alla diagnoser, strunta i allt sådant och låta Verkligheten kalla mig vad den vill, jag behöver ingen förklaring ifrån Verkligheten. Jag lovade min mamma att berätta om jag hörde röster, och det kan jag väl (för det kommer förmodligen aldrig att hända). Betyder det att hon tror att jag hör röster, att dubbelheten har en annan förklaring? Jag vet inte. Kanske finns det ingen förklaring, kanske ska jag sluta bry mig om Verklighetens förklaringar då de ändå inte verkar ha några, låta Henne göra vad hon vill och se vad som händer.

Jag orkar inte tänka mer, jag orkar inte vara rädd längre.