Mörker och strimmor av ljus
Det svänger något oerhört, men jag fick i alla fall träffa min flickvän i dag - nåt som gör otroligt mycket. Det var härligt att få umgås med henne, vi hinner inte ses så mycket annars eftersom att jag bor på behandlingshem i en annan stad just nu.
Hade dessutom samverkansmöte i dag. Var väldigt nervös inför det, och var halvt om halvt redo för en katastrof som skulle sluta med inläggning på LPT, men icke. Mötet gick bra. Vet fortfarande inte om jag kommer få förlängt, men de skulle prata om
det och lämna besked nån gång i slutet av augusti.
Stress, ångest, mörker, hopplöshet, maktlöshet, rädsla, skam, skuld... känslorna tynger mig nåt oerhört och jag står ofta vid avgrunden. Men nåt måste jag ändå ha gjort rätt eftersom att jag fortfarande är vid liv och inte bedöms vara i
behov av vård som inte går att tillgodose på annat sätt än att vara på en sluten, psykiatrisk avdelning. På mötet i dag sa mamma att det snart är 10 månader (!) sedan jag var inlagd sist. Hur sjukt är inte det?