Hjälpen är på väg
Jag försöker, jag kämpar, gör allt jag kan för att hålla mig ovanför ytan, utanför de vita väggarna på psyk. Än så länge så funkar det. Visst, ätstörningen blir mitt sätt att hantera allt, men jag har i alla fall inte samma panikartade känsla av att jag inte står ut och måste försvinna nu, nu, nu - jag känner att jag nog kan hålla ut, åtminstone ett litet tag till.
En stor anledning till att jag mår någorlunda okej just nu och är utskriven, är för att jag lever på hoppet om att jag ska få hjälp, komma till ett behandlingshem snart. Det går rätt segt, väntar fortfarande på att de som bestämmer ska godkänna det, men tillslut kommer det nog att gå vägen, jag måste bara hålla ut tills dess.
Jag mår inte alls lika dåligt som jag gjorde den där dagen i slutet på September då jag försökte ta mitt liv. Nu kan jag se ett ljus, det finns ett hopp, och jag vill inte längre dö. Visst kommer tanken ibland, men jag agerar inte längre på det. Jag vill leva, jag är nyfiken på livet, till skillnad från förut. Det är jag så glad över, att jag fått livslusten tillbaks. Om jag bara får komma iväg till behandlingshemmet och få den hjälp jag behöver så kommer allt att lösa sig.