Overklighetskänsla

När jag kom i säng igår skadade jag mig. Jag försökte att inte göra det, men det gick inte. Jag låg där i sängen med Det vassa i handen och försökte att andas, och kroppen kändes... Konstig, det kändes som om jag inte riktigt var där, som om en del av mina kroppsdelar inte fanns där. Det var en känsla som jag inte hade känt förut, och det gjorde mig förstås rädd. Det kändes som om något drog igenom min hud, ungefär som en smörkniv som trycks ner i smör, och jag tror att det kändes lite också. Men det skrämmande var att jag inte hade gjort något, jag höll fortfarande Det vassa i handen, och jag var inte säker på om min arm verkligen var där. Jag tryckte med Det vassa lite innan jag lät det sjunka ner, jag ville försäkra mig om att det var min arm som var där, att den inte var borta.

Jag vaknade och somnade om, tror jag, några gånger den natten. Jag mådde illa och allt kändes overkligt, och när jag fick se min arm blev jag förvånad över att det var... så mycket. Det jag minns starkast är känslan av att inte veta vad som var på riktigt, att inte vara säker på att alla mina kroppsdelar satt kvar.

När jag berättade för pappa så berättade jag också om overklighetskänslan, men jag vet inte. Verkligheten vill att jag ska lita på den, den vill att jag ska berätta för den så att jag kan få rätt hjälp. Jag vet att det är vad jag borde göra, om det nu hjälper, men Elva vet att man inte kan lita på Verkligheten. Jag berättade för Verkligheten att det fanns saker som man inte fick säga, och Verkligheten sa att jag borde berätta det för de på BUP, så att de vet. Men jag tror inte att jag kommer att säga något till de på BUP, det beror på.

Jag fick inget plåster. Lite av en besvikelse, faktiskt. Det känns bra att plåstra om sig själv efteråt, men nej, inte den här gången. Inte den här gången, när jag var så rädd, så ensam. Pappa sa att det inte var "ett stort, öppet, blödande sår", och att det därför inte behövdes plåster eller någonting alls. Jag skulle vilja skrika så att han fattar, fattar att det inte är så. Fattar att jag ville ha plåster även om det inte var ett sår som var stort, öppet och blödande. Men jag fattar. Jag måste göra mer, djupare, för att få plåster, för att få plåstras om. Nästa gång ska han fan få se på sår, den jäveln.

Allt var så obehagligt, allt som hände på natten. Jag grät när jag pratade med mamma. Jag visste att hon var orolig, hon förtjänar inte det här. Jag såg också Verklighetens oroliga blick när jag försökte förklara overklighetskänslan, och att Elva inte var borta. Men det är svårt, för egentligen är det förbjudet att prata om henne med Verkligheten.