svartvit ängel

Kents omslag på B-sidor, samt Vapen och ammunition med den vita tigern, får mig alltid att tänka på pappa. Tror det är för att jag har ett minne av att pappa, under en rätt lång period när jag var mindre, lyssnade mycket på Sundance Kid på repeat, och då var det alltid Vapen och ammunitions vita tiger som prydde datorskärmen.

Vet inte riktigt varför jag skriver detta, det har egentligen inget med någonting jag tänkte skriva att göra... Kent har väl alltid på något sätt symboliserat pappa för mig. Pappas prasslande rock på perrongen när jag sprang fram och kramade honom även om jag knappt nådde honom upp till midjan då.

Men, det är väl omöjligt att inte tänka på sånt där, såna där sentimentala saker, när man har tankar på att avsluta livet. Allt smärta man skulle orsaka andra, allt det fina man aldrig skulle få se eller uppleva igen.

Helgen har spenderats hemma hos mamma, vi har haft kalas för mammas frus dotter som fyllt 13 år. Det var roligt, men har känt mig sisådär i kroppen, har kallsvettats och mått illa, som om jag varit på väg att bli riktigt förkyld.

Nu är jag på väg tillbaks till behandlingshemmet. Kommer att vara framme kl 20:40 ikväll, så om jag har tur så somnar jag relativt snabbt och slipper uggla på boendet i väntan på att det ska bli måndag och en ny vecka ska dra igång.

Jag vet inte varför, men hela min existens gör ont just nu. Kan väl i och för sig ha lite med min kropp att göra, den är inte på topp i nuläget och jag vet av erfarenhet att när det varit liknande som nu så har det ofta varit väldigt nattsvart och extra ångestfyllt.

Jag hoppas innerligt att det vänder snart, för jag kämpar som en tok emot de destruktiva impulserna och har gjort ett tag nu, och om det inte lättar snart så att jag får lite andrum, vet jag inte hur jag ska orka länge till.

Jag vill inte dö. Jag vill inte det, men den psykiska smärtan får mig att blicka ditåt gång på gång, i brist på smärtlindring, i brist på en väg ut.

Jag tänker på alla de som bryr sig om mig, de som älskar mig, de som blir glada över att ha mig i sin närhet. Jag vill inte lämna dem. 

Jag vill inte lämna livet. Jag har börjat tro på ett liv i det friska, i friheten.

Samtidigt så faller jag allt djupare. Ångesten tar mig allt närmare det destruktiva. Numera är jag ofta bara en hårsmån ifrån handlingar som jag trodde jag lagt bakom mig för längesedan, saker jag var miltals ifrån för några månader sedan. Det skrämmer mig. 

Jag vill inte vara hon som sitter tvångsvårdad på psyk där fasthållningar, panikångest och dödsönskan är vardag. Jag vill inte dit. Jag vill någon annanstans. 

Jag är inte på väg dit 

- jag är på väg till min egna lägenhet med boendestöd och daglig verksamhet, myskvällar med flickvännen, fikastunder med kompisar och promenader ute i det fria. Inte till kalla sjukhuskorridorer, medicinkoppar och larmade dörrar.

Snälla, ge mig kraft, låt mig orka ta mig igenom det här, också. Jag vacklar, vill inte falla, men det börjar kännas oundvikligt. Jag kör på och hoppas på ett andrum, men det kommer inget. Hur länge orkar man simma utan att drunkna? Hur får man ett andrum ifrån själva livet?

Om jag bara visste vad det var som drog ner mig, vad det är som gör så ont. Att bara klara av att existera i nuläget är en kamp. Jag krigar varje dag för att i slutet av dagen kunna lägga mig i min säng, i mitt rum på behandlingshemmet, istället för i sjukhussängen på en sluten psykavdelning.

Det är inte lätt att vara psykiskt sjuk i ett samhälle där man ständigt förväntas prestera, leverera, bidra. Göra något mer med sitt liv än att leva på ersättning, sitta sjukskriven år efter år och ta resurs efter resurs i form av bl.a. boendestöd, samtalsterapi och behandlingar pga sin psykiska ohälsa, för att "bara" överleva (vilket, i och för sig, är jävligt bra jobbat. Att överleva, alltså.)

Jag vill säga förlåt - förlåt ifall jag inte orkar. Ifall livet blev för svårt.