Skärvor av glas
Jag var ensam, stod i säkert en halvtimme och tvekade över att släppa glaset i golvet. Jag hade ju bestämt mig för att inte skära mig. Personalen var nämligen inte där, så... jag var ensam, kan man säga (de var i ett annat rum).
Jag släppte glaset och det gick i bitar. Jag plockade upp en bit och skar mig i fingret ett par gånger, tog bort blodet från glasbiten och mitt finger, gick och sa att jag hade tappat ett glas. U sa att det inte gjorde något. Hon sa: "gå inte där, så att du inte..." sa hon, men fann tydligen inte de rätta orden. Men tillslut sa hon: "så att du inte skär dig". Nödvändigt att säga det så...? Knappast.
Jag skar mig i alla fall bara lite, på fingret. Bättre än att göra det på armen. Jag vill inte göra det igen, jag vill inte vara beroende av att skada. Det är så jobbigt nu på sommaren. Men det är något jag får kämpa med. Kanske klarar jag det en annan dag. Kanske kan någon hålla om mig då, som jag egentligen ville, men inte vågade säga.