Ett mörker utan slut
Påminner mig själv om att jag inte kommer att gå upp i vikt av att ha ätit ett äpple, ellet en bit choklad. Ändå vågar jag inte ställa mig på vågen morgonen efter - vill inte se att siffran har stigit. Väntar en dag eller två, ställer mig sedan på vågen och till min lättnad står jag stilla på samma vikt som förut, eller så har jag gått ner lite. Vad som helst förutom viktuppgång. Ändå vet jag det egentligen - viktuppgången är ofrånkomlig. Om jag fortsätter gå ner kommer folk tillsist att sätta stopp, tvinga mig att sakta men säkert få viktkurvan att börja gå uppåt istället för ned. Jag vet vad som väntar, men ändå kan jag inte sluta. Jag springer från ett helvete till ett annat, faller djupare ner i mörkret som gör att det kommer att ta ännu längre tid att ta sig upp igen. Snälla låt mig vara. Jag orkar inte mer.