Är det här slutet?
Allt slutade med kaos, verkligen kaos igår. Det var hemskt.
Jag kände att jag var tvungen att skada mig igen efter att jag sytt igår, männen i huvudet var på mig jättemycket. Personalen var väldigt frustrerade och skrek på mig att jag skulle sluta försöka skada mig, satte en "tidsgräns" typ "om 10 min slutar vi med det här och gör nåt annat" vilket bara stressade mig ännu mer, det går liksom inte bara att sluta må dåligt, även om det hade varit skönt om det fungerade så.
De var som sagt väldigt frustrerade och arga på mig, vi gick fram och tillbaks i korridoren medan jag grät, kände att ingen förstod o speciellt när de bara blev arga på mig, då ville jag bara skada mig ännu mer. Det fanns inga kramar eller "vi klarar detta tillsammans" utan bara hårdhänta armar som nästan drog mig fram i korridoren och bestämda röster som sa att jag minsann skulle lägga av.
Efter några timmar kom läkaren och ville ge stesolid o haldol. Det var en läkare jag inte hade träffat innan, förutom en gång tidigare på dagen då hon kollade på ett sår. Jag ogillade henne från första början - hon var bestämd med korta svar och frågor, ingen värme. Jag ville inte ta medicinen dels för att jag visste att det var en av de tyngre medicinerna och för att jag var rädd för att det var nåt som tog sig in i min hjärna och tog mina tankar. När jag inte ville ta det så sa hon att "då skriver vi ut dig då." De kände väl att de hade försökt hjälpa mig på alla sätt de kom på men att inget fungerade. Det var inte det att jag inte ville ha hjälp, det var bara det att rösterna var så starka, jag kunde liksom inte inte göra som de ville. "Okej, skriv ut mig så att jag kan ta livet av mig då", sa jag, hon sa "okej, då gör vi så" och gick. Det kändes som ett slag i ansiktet.
Jag ringde mamma och berättade att jag skulle bli utskriven och ta livet av mig och att läkaren hade gått med på det, men hon sa att jag absolut inte fick skriva ut mig. Pappa ringde och övertalade mig att ta medicinen så att jag fick stanna, så det gjorde jag och sen somnade jag.
Jag känner mig så rädd och oskyddad. De frågade om jag vill ha hjälp, jag sa att allt jag ville var att dö. Kan de verkligen skriva ut mig när de vet att jag kommer att ta livet av mig då, när jag sitter framför dem med tårar i ögonen och säger "om ni skriver ut mig nu så går jag och tar livet av mig"? Vore inte det "bästa" eller klokaste i den situationen från deras sida vara att sätta lpt? Jag vill givetvis inte ha lpt men de pratar alltid om att jag är här frivilligt och måste vilja ha hjälp annars kan de inte hjälpa mig. Det känns som en stor press på mig då, att jag måste vilja bli bättre och aktivt försöka göra saker för att må bättre när allt jag vill är att skada mig och dö. Är så väldigt rädd att bli utskriven för att de inte vet hur de ska hjälpa mig, för min familj kommer inte att klara av mig om jag blir utskriven.
Det finns nog en liten del av mig som tror på en framtid, eller så är det bara att den delen fortsätter för att jag vet hur förstörd min familj och mina kära skulle bli om jag dog, och det var väl det som gjorde att jag tog medicinen igår istället för att lämna avdelningen och gå och ta livet av mig. Men jag är rädd, så himla rädd. Ingen vet hur de ska hjälpa mig, och igår var jag ju så himla nära att bli utskriven, är det verkligen så lätt för dem att göra så trots mitt mående? Jag vet inte vad jag ska tro, kan inte lita på att nån skyddar mig när jag faller, vågar inte hoppas på att nån tar tag i mig och säger att jag måste stanna kvar i livet.
Aldrig har jag känt mig så uppgiven och rädd som nu. Har de gett upp om mig? Är det dags att ta farväl nu? Ingen kan ju hjälpa mig. De har gett upp, så hur ska då jag orka kämpa?