Jag står inte ut
Det kändes som en käftsmäll när jag fick veta det. Jag kommer inte att få komma tillbaks till min gamla avdelning (i alla fall inte i nuläget). Anledningen till att jag flyttades därifrån till PIVA där jag är nu, är att jag skadade mig för mycket och för allvarligt för att personalen på avdelningen skulle kunna skydda mig, så de hoppades väl att de skulle kunna skydda mig bättre på intensivvårdsavdelningen...
Allt jag vill är att komma härifrån. Men i nuläget kan jag inte lova att jag inte kommer att göra nåt dumt om jag kommer hem, så egentligen är det nog bäst att vänta tills jag är lite mer stabil, men jag står inte ut. Det är hemskt att vara här. Alla stökiga patienter, den sterila miljön, den hårda och kantiga personalen, de strikta reglerna... jag vill inte vara här (men vad har jag för val?).
Jag har, för övrigt, gått upp närmare 7 kg på den senaste månaden, och det ger mig enormt mycket ångest. Kan inte beskriva hur mycket jag hatar min kropp just nu, eller paniken jag känner när jag ser på mig själv i spegeln. Jag klarar inte det här.
Jag kan inte skada mig fysiskt. Allt jag har kvar är maten. Jag är rädd att jag faller tillbaks ned i ätstörningen. Kanske lämnade den mig aldrig? Kanske är jag redan där?