Låt mig gå
Vill bara hem. Fick en intensiv längtan efter att bara få komma härifrån, ut i friheten. Jag klarar inte av att vara inlagd längre, i synnerhet inte på PIVA. Är nog inte redo att åka hem än, tankarna är fortfarande väldigt starka och jag vet inte om jag skulle klara av att stå emot impulserna att göra nåt dumt, men jag kan inte andas här. Det här stället kväver mig. Jag måste ut och det nu.
Väntar på att nån ska svara, säga "kom och sov hos mig", men ingen svarar. Är det ett tecken på att jag ska stanna här? Jag vill inte tro det. Jag vill - måste - ut härifrån. Vill bara slå sönder allt. Destruktiviteten är så stor. Ser ingen anledning att kämpa emot den längre. Det hade varit en annan sak om jag var på "min" avdelning, men nu är jag på skit-PIVA och har varit här en vecka nu. Min gräns är nådd. Jag vill ut.
Jag vill bara att min smärta ska ta slut. Orkar jag vänta på räddningen, på en ljusning? Ena stunden känner jag mig helt bekymmersfri, som om jag lika gärna hade kunnat sitta hemma och dricka te utan minsta tanke på att skada mig och hantera allt galant, i nästa skrikgråter jag på golvet att jag vill dö med två mentalskötare över mig. Det svänger så snabbt. Kommer jag någonsin att känna mig stabil, eller åtminstone slippa dessa känslostormar? Kommer jag någonsin att få bli fri?