svartvit ängel

Det går segt, men nånting är på väg att hända. På fredag sägs det att jag ska få ett beslut ang. behandlingshemmet, om jag ska få komma iväg eller inte. Om inte, så är det bara att överklaga, säger mitt boendestöd. Alla är ju överens om att det är den hjälpen jag behöver, så förhoppningsvis så får jag komma iväg snart.

triggervarning ätstörning, självmordstankar

Det går inte så bra med maten just nu. Tankar om att jag måste gå ner till jul, måste gå ner x antal kilon för att få lov att äta julmat, godis och allt som kommer att bli till julen, vill komma i den där klänningen som jag beställde på nätet men som ingen normalviktig person med min längd förmodligen skulle komma i... mamma och jag är på väg att börja bråka igen, och jag hatar det, jag är så rädd. Är så rädd att det ska sluta med självskada, akuten, överdoser, psyk. Vill inte hamna där igen. Samtidigt gör det så himla ont i mig när jag bråkar med mamma, hon är min klippa och när det känns som om hon inte förstår så vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till... men jag klandrar henne inte - jag skulle förmodligen reagera likadant om min dotter bestämde sig för att sluta äta och togs över av ett ätstörningsmonster. Det är egentligen inte konstigt att det blir konflikter, det är, när man tänker efter, bara hälsosamt, rentav bra för det visar bara att vi har en relation där vi bryr oss väldigt mycket om varandra. Om min mamma bara stod och såg på medan jag svälte mig och tynade bort, hur skulle det kännas? Kanske skulle det trigga mig ännu mer, få mig att känna att hon inte brydde sig, att "jag ska minsann visa henne att det är på riktigt", för så har jag känt innan när jag fått kommentarer som tyder på att de tycker att min ätstörning inte skulle vara "så allvarlig" bara för att jag inte har ett bmi på extrem undervikt eller ligger på psyk med sond genom näsan.

Har varit utskriven i ungefär en månad nu tror jag. Det är så himla skönt att vara hemma, få sova i min egna säng, kunna gå ut när jag vill och få ladda mobilen när jag vill (får ej ha sladdar på psyk). Saknar dock J... han var vikarie eller nåt under sommaren då jag var inlagd i några månader, och vi kom varandra väldigt nära. Jag kände att jag kunde prata med honom om saker som jag inte kunnat prata med andra om, och vi satt där som två jämlikar - han delade med sig av sina erfarenheter och jag kände att han gillade att vara i mitt sällskap också. Hans vikariat tog dock slut, och till en början så var han kvar på behandlingsavdelningen jag var på, men sen skulle han skolas in på akutavdelningen, och vad hände sen? Han blev kvar där. Förra gången jag var inlagd så var jag först inlagd på akutavdelningen och där träffade jag honom rätt mycket, sen blev jag flyttad till behandlngsavdelningen där jag var i en och en halv månad - jag träffade honom en gång under den tiden.

Vet inte ens varför jag skriver det här... det är som med de flesta andra jag träffat genom åren, inom vården, socialen och på behandlingshem - man kommer någon så otroligt nära, och sen försvinner de ur ens liv, och ger plats åt nya människor. Jag försöker vara glad över att jag fått ta del av så många fantastiska människor och att jag fått vara med en del på deras resa och fått dem att le, men vetskapen om att jag aldrig kommer att få behålla dessa människor i mitt liv, det tar sönder mig. Kommer jag alltid att behöva släppa taget tillslut, kommer jag alltid att blotta mitt trasiga, sårbara inre och låta vackra människor försöka laga mig, för att sen se när de ger sig av, tar med sig en del av mig och lämnar mig om än trasigare än innan, med tusentals minnen lika värdefulla som livet självt, men med en saknad som hotar att döda mig, som får mig att känna att jag lika gärna kan försvinna? För om jag ger mig av först, om jag försvinner innan ni släpper min hand, då behöver jag aldrig sakna igen, aldrig mer gråta över människor som aldrig kommer igen. Aldrig igen.