Det luktar sorg
Min och Js relation är lite komplicerad, eller nåt. Egentligen är det inte särskilt komplicerat - allt jag vet är att J är som en nära vän snarare än en personal. Vi delar saker med varandra. Vi kan prata i timmar, och varje gång vi ses så har vi alltid nån intressant diskussion att återuppta. När jag mår dåligt så stryker han mig över ryggen och håller mig nära. Han är ny, det kanske är därför han inte har lärt sig gränserna än. Inte så att han är för fysisk med mig, det är på bådas villkor, men han bryr sig på ett annat sätt än de andra.
Igår letade han upp mig när han skulle sluta, vi hade inte hunnit ses under dagen, och sa "jag är ju tvungen att prata med min kompis Amanda." Det kändes roligt att höra, att jag är en kompis även i hans ögon, men det oroar mig samtidigt - betyder det här att vi har gått över en gräns, när vi är kompisar snarare än patient och personal? Samtidigt så kan jag inte tänka mig att förlora honom. Han är mitt enda ljus just nu.
Idag ska jag på permission till mormor för att fira min moster som fyller 50. Ser inte direkt fram emot det, ser inte fram emot nånting längre (förutom att få träffa J), allt känns så meningslöst. På senare tid har jag känt mig så avtrubbad och tom, som om det inte finns nåt mer att känna när allt är en enda lång väntan på döden.