svartvit ängel

Tw självmord




Jag försökte ta livet av mig igår. Först på förmiddagen på en promenad när jag försökte smita för att ta mig till bron. Personalen fick tillbaks mig till avdelningen, och några timmar senare fick jag veta att en annan personal kunde gå ut med mig senare samma dag, trots det som hade hänt och att jag skrivit lappar till personalen om hur jag vill dö osv. Jag tänkte, att antingen vill de att jag lyckas eller så är de bara helt dumma i huvudet.

Jag gick ut en andra gång. Denna gången var jag fast besluten att lyckas. Vi kom till bron, jag stod där och rökte cigg efter cigg medan personalen försökte lugna ned mig. Jag försökte klättra över broräcket, men han (personalen) hindrade mig. Han höll om mig, pratade om vilken fin ung tjej jag var, som inte förtjänade ett sånt här "abrupt, hopplöst slut."

Efter en stund kom en bil som stannade, och ut kom en kvinna som undrade om vi behövde hjälp. Han sa att vi skulle tillbaks till sjukhuset, och med milt tvång fick han in mig i bilen. Under hela bilfärden försökte jag öppna dörren för att hoppa ut, men han höll i mina händer och det blev inget med det. Vi kom tillbaks till sjukhuset och efter ett rymningsförsök till utanför så fick han in mig bakom de låsta dörrarna, och jag fick än en gång erkänna mig själv besegrad. Varför ska det vara så svårt att dö?

Jag känner mig så elak som utsätter folk omkring mig för det här, för oron de måste känna när jag försöker skada mig själv. Det får mig att vilja försvinna ännu mer. Det känns som om jag bara orsakar alla omkring mig smärta.