I'm not made to last
Har haft besök av pappa idag. Han började prata om hur det "bara är att inte göra dumma grejer" så att jag slipper vara här, att jag "förstör för mig själv" och att jag kanske "trivs så mycket så att jag vill stanna här."
Det är klart att jag inte vill vara här - vem vill det? Men nu är det som det är, och jag kan inte bara "bestämma mig" för att inte göra vissa saker, och så vips blir jag utskriven och så är allt bra igen. Det funkar inte så...
Skulle sett Henrik Berggren igår i Göteborg, men pga mitt dåliga mående, alla självmordstankar osv så blev det ju inte så. Det känns tråkigt, hade gärna åkt dit, skulle gjort det med en nära vän till mig. Det hade varit ett fint avslut på nåt sätt, innan döden tar mig. Men jag vet, man ska inte tänka så. Det är väl därför jag inte fick åka, därför jag har extravak och sitter här, inlåst på psyk, för att jag måste skyddas från mig själv.
En av mina favoritpersonaler jobbar ikväll. Försöker att inte tänka för mycket på det, inte hänga upp mitt mående på honom, men han kom in i mitt liv med så mycket ljus, med honom blir livet något sånär mindre outhärdligt. Även om han inte kan få mig att ändra min uppfattning om döden, att det vore bäst om jag bara fick dö, så får han mig att känna nåt annat än smärta och mörker, han får mig att le, på riktigt.
Jag hatar att det blev såhär, att han helt plötsligt blev allt jag har, och det är därför jag inte kan stanna kvar - det slutar alltid med att en människa tar upp all plats, och när hen försvinner så faller jag, då har jag ingenting kvar, har byggt upp allt på en person, det fungerar inte. Jag önskar att det inte vore så, men jag är där igen. Jag klarar helt enkelt inte av det här med livet. Aldrig kan det vara lagom. Alltid allt eller inget. Önskar att jag vore mer stabil. Trodde att jag var det, till och med. Jag är lika labil och personbunden som innan. Jag vill vara oberoende, eller åtminstone något sånär självständig, vill inte falla när han går, men nu gör jag det, och enda utvägen är döden, för jag kan inte leva såhär.
Allt är så labilt, det finns ingenting att luta sig emot, och alla faller tillslut, när det inte finns nåt att hålla i, visst är det så?