Kanskeär det vackert att ha nåt att förlora?
Det gör alldeles för ont. Jag är medveten om att jag låtit J tagit en för stor plats i mitt liv, men när jag upptäckte det så var det redan för sent, som alltid.
Av någon anledning så lyckas jag alltid hänga upp mitt liv på olika personer, en åt gången, och när den personen måste lämna eller inte orkar med, så raseras hela min värld, och jag faller ned i självdestruktiva mönster med depression, självskador och självmordstankar. När jag är där nere och förlorat allt (vilket det känns som just då, även om jag vet att jag inte bokstavligt talat har förlorat allt) så känns det omöjligt att fortsätta leva. Smärtan är så total och skoningslös.
Jag är rädd, så väldigt rädd. Kommer J bli ännu en av ett flertal personer som lämnat mig under åren som gått, som gett mig ljus och livsglädje under en - oftast kort men intensiv - period i mitt liv? Jag är så rädd, det är knappt så att jag vågar njuta av ljuset som jag ser nu, för jag kan redan nudda vid mörkret som kommer att omfamna mig efteråt, de sömnlösa nätterna där sorgen och saknaden gör mig handlingsförlamad och jag inte kan göra annat än att gråta och stirra in i väggen dagarna i ända.
Snälla någon, berätta för mig hur man får stabila, långvariga relationer. Jag klarar inte av att leva såhär labilt och känslostarkt.