Tvångsvård?
Imorgon är det måndag, då kommer den vanliga överläkaren tillbaks, får veta allt som hänt i helgen. Allt som gick fel. Jag är orolig inför det, inför mitt nästa läkarsamtal. Jag gillar honom jättemycket som läkare, han är empatisk och inkännande, men är orolig för vad han kommer att säga ändå, om de tänker "vidta åtgärder" på nåt sätt.
Jag vill ha min frihet, eller, den lilla jag har kvar. Om man ens kan kalla det frihet - får inte gå nånstans själv, ständigt övervakad, får inte gå utanför dörren ens med sällskap. Är det frihet? På papper är det det. Jag är fortfarande inlagd på hsl (frivillig vård), men en personal sa igår att om det "fortsätter såhär" med rymningsförsök, tallrikar som kastas i försök att skada mig själv osv, så måste de ju handgripligen hålla i mig för att undvika att jag skadar mig själv, och då är vården inte lika frivillig längre, då kan de lpt:a mig (sätta tvångsvård). Jag bara väntar på läkarsamtalet då jag hör de där orden. "Jag tror vi får sätta ett lpt, då."
Det skulle krossa allt jag har kvar, jag skulle inte längre kunna säga nej till vad de än vill, kanske skulle de medicinera mig till en zombie som varken kan gå eller se (det har faktiskt varit så illa innan), tvångsmedicinera mig, för nej, jag vägrar gå med på att bli neddrogad igen. Jag behöver inte mer medicin. Vad jag behöver är nån som lyssnar på min ångest och inte är rädd för den, nån som inte genast tar till tunga mediciner för att slippa se mitt inre kaos.
Jag tror inte på att droga ned människor. Smärtan försvinner inte då. Jag tror på att prata, för att lätta på trycket, få ur sig det jobbiga, få dela det där smärtsamma med nån. Och förr eller senare måste man ändå lära sig att leva utan att ständigt vara insvept i den där drogdimman. Man är visserligen behagligt bedövad, slipper kanske det allra värsta i känsloväg, men det är inget liv, i alla fall inte för mig. Jag fick stora minnesluckor, hade samtal jag i efterhand inte mindes ett ord av, fick skriva lappar istället för att prata därför att medicinerna gjorde min tunga oförmögen att samarbeta, kunde inte ens gå själv utan hade en personal på varje sida som stöttade mig för att jag över huvud taget skulle kunna ta mig någonstans. Hur skulle det sett ut utanför sjukhusets väggar? Ingenting skulle fungera. Smärtan blev inte mindre av medicinen, den bara trycktes undan för stunden, och min kropp vägrade lyda. Då är jag hellre ångestfylld men förmögen att gå, prata och minnas saker jag sagt och gjort. Aldrig vill jag dit igen, in i drogdimman.
Jag är så rädd. Rädd för deras makt, rädd för tvångsvården och att de ska bryta ned mig ännu mer med allt tvång, men samtidigt vet jag att de kan bli så illa tvungna, för de kan ju inte bara se på när jag springer från sjukhuset för att ta livet av mig eller skadar mig själv på avdelningen. Jag måste skyddas för mig själv och egentligen vill alla bara att jag ska må bra och ingen vill använda tvång, jag vet, men jag är för labil för att få kontroll på mitt självdestruktiva beteende. Allt jag vill är att bli fri.