Jag överlevde
Jag lever. Jag överlevde.
För ett tag sedan var allt svart. Jag kämpade som en dåre för att inte ge upp, kapitulera inför allt som gjorde så fruktansvärt ont. Och nu, nu är jag där - på andra sidan. Jag redde ut stormen. Jag är fortfarande i livet.
Om några dagar så åker jag till Ungern med familjen. Kan knappt fatta att det faktiskt kommer att ske den här gången. Jag kommer inte att vara inlagd på ett sjukhus med psykskötare som vakar över mig som hökar och ger mig piller efter piller, när resten av familjen är ute och upptäcker världen.. Den här gången får jag följa med. Den här gången kommer jag inte bara få se bilder av skrattade syskon och stora leenden när en god glass serveras - jag kommer att vara där. På riktigt.
Jag vet inte vad det var som gjorde att det vände, den här gången. Eller kanske snarare; vad som gjorde att jag klarade mig igenom det. Men, vid närmare eftertanke - är det inte det jag har gjort alla gånger hittills? Klarat mig, alltså. Oavsett om jag suttit inlåst på psyk, varit hemma eller på behandlingshem - jag har klarat det. Jag sitter här i dag vid liv, alltså har jag fortsatt andas och på nåt sätt ändå överlevt. Kanske har jag inte gått framåt varje gång - jag kanske rentav har tagit några steg bakåt ibland - men jag har ändå överlevt. Hur ont det än har gjort och hur många gånger jag än varit tvärsäker på att döden är den enda utvägen, hur många gånger jag än har tagit språnget för att avsäga mig livet och bara få slippa allt, så har mitt hjärta fortsatt att slå. Livet har hållit kvar mig även de gånger då jag själv har försökt att slita mig loss, och jag har hållit kvar i livet de gånger då jag nånstans inom mig haft förnuft nog att ge livet en chans till, trots alla de otaliga chanser som jag upplever att jag ändå har gett det ("livet var aldrig menat för mig", "det blir ändå aldrig bra", allt det där man känner när man är på botten).
Jag är glad. Glad att jag, oavsett vad som händer sen, får njuta en stund, vara i det där som livet är, det som jag vill vara i. Livet som kan vara så vackert; skrattanfall med vänner, foton att ta, myskvällar framför tv:n, böcker att läsa, leenden när jag gör någon glad, Wilmers kommentarer som är så himla logiska men som får mig att tänka till en extra gång:
"Amanda, det är morgon nu."
Jag: "Men Wilmer, klockan är bara fyra, det är natt nu."
"Nej, titta ut - det är ljust. Det är morgon."
På julafton. Jag och Wilmer sitter i köket och spelar yatzy, med några tända ljus som främsta ljuskälla. Wilmer släcker ett av ljusen innan jag avbryter honom:
"Wilmer, varför släcker du? Vi ser ju inget då."
"Men, julen är ju slut." (Tända ljus = julafton.)
Livet; jag lever.