svartvit ängel

Så mycket har hänt på sistone... det har varit lite kaos inom familjen, saker har inte blivit som de skulle och allt har helt enkelt stressat mig nåt otroligt. Hela min värld är i gungning.

Men, jag ska till öppenvården imorgon för samtal. För några daga sen mådde jag verkligen jättedåligt - jag grät nästan konstant och om jag inte grät så var tårarna sekunder bort, och panikångesten var på väg att ta över. Det gjorde så ont, jag var så rädd.

Även om jag i nuläget mår lite bättre och har kunnat göra saker istället för att bara ligga i en hög och gråta, så är det nog bra att få prata av mig. Även om jag inte känner att jag står vid avgrunden och verkligen inte pallar mer längre, för det har sjunkit undan en aning, så är det såklart fortfarande jobbigt, med mycket känslor och tankar.

Jag har svårt med förändringar, stora som små. Det kan vara att jag inte kan äta det jag planerat till middag, eller att min bror inte kommer hem till kvällen som han skulle utan stannar hos en kompis istället. Allt blir fullkomligt kaos. Min hjärna klarar inte av det. Jag låg och grät i sängen och kände att jag var på bristningsgränsen när jag fick veta att Vincent inte skulle komma hem i lördags och att jag skulle behöva åka till pappa om jag inte ville vara ensam på kvällen. Jag hade inget emot att åka till pappa, jag gillar att vara där, men det var själva grejen, att ingenting blev som planerat, att allt blev så... fel, helt enkelt. Fel i huvudet.

Jag har funderat lite, pratat med kompisar som gett mig råd, vi har bollat tankar, och jag har insett en sak - saker kommer att förändras. Oavsett hur jobbigt det är, oavsett hur gärna jag vill att allt bara ska fortsätta vara så som det "alltid" har varit, så vet jag, att det tillslut kommer att komma en förändring.

Jag vet ju att jag och min bror kommer att flytta ut en dag, och bilda egna familjer, kanske få barn, osv. I takt med att åren går, så går vi människor framåt, utvecklas, omständigheter förändras. Jag är inte längre 16 år och går på gymnasiet med min bror och mamma hemma - jag är 21 nu. Fem år senare, och jag ska snart flytta till mitt andra behandlingshem, min bror går på folkhögskola och är hemma ibland på helger och ledigheter, min mamma har träffat en tjej och funderar på att flytta till henne, en bilresa på fyra timmar. Saker förändras.

Jag är rädd. Jag klarar inte det här, känner jag. Jag försöker att ta en dag i taget och inte tänka för mycket på de förändringar som kanske kommer senare - för just nu är allt bra. Just nu bor jag hos mamma och har ett fantastiskt boendestöd. Och tänk, snart är ju tanken att jag ska flytta till ett behandlingshem. Det blir ju också en förändring. Grejen är väl att jag vill ha allt det här "vanliga" att komma tillbaka till, om ni förstår? Jag vill ha mamma och brorsan i soffan om kvällarna, vill resa med dem... visst kan vi fortfarande göra sådant ihop även om vi kanske inte bor under samma tak, men tanken på att det liv, mitt liv, det som varit mitt liv under alla dessa år, att det inte kommer att finnas kvar, i alla fall inte på samma sätt.

Kort sagt - det är kämpigt just nu, men jag överlever (tror jag). Om jag ska kunna fortsätta med livet, och leva tills att allt som finns kvar av mig är en rynkig liten gumma, då måste jag låta saker förändras. Jag ska ju vidare, jag med - jag vill ha familj, barn, ett jobb där jag kan hjälpa människor. Visst visste jag att livet inte skulle vara som det var när jag var liten för alltid, men när det förändras... det är så himla läskigt. Det är en trygghet som ändrar form - för ja, min familj finns kvar, den ser kanske bara inte likadan ut som innan - och det är jobbigt, riktigt jobbigt.

Jag hoppas att jag kan vara modig, att jag vågar ta steget och sträcka ut handen, ta en titt på livet utanför, göra allt det där jag vill göra innan jag dör, som att plugga i England, jobba i en tébutik och bli flytande i franska. Saker förändras, men kanske behöver det inte bara innebära ångest och rädsla - kanske kan det bli nåt bra, också. Jag hoppas att bortom rädslan, finns en trygghet.