svartvit ängel

Jag är så rädd. Rädd att jag kommer att bli ensam. Att ingen kommer våga älska mig. Jag vill hitta nån att bli gammal tillsammans med, få barn, familj, sitta där, 80 år gammal och ha upplevt allt jag velat göra. Jag vill inte missa nåt. Jag vill leva.

Tänk om jag inte hittar nån, tänk om jag är för komplicerad för att älskas, för trasig, för känslosam?

Jag är rädd att folk kommer att springa i väg när de ser mina ärrade armar, när jag klär av mig och inte längre gömmer mig bakom lager av tyg, när min sargade och slaktade kropp möter deras blick, när de står öga mot öga med min självdestruktivitet, en del av mig som jag inte kunnat hantera. Kommer de att stirra på mig med avsmak, fråga sig hur jag kunde göra så mot mig själv, "du hade ju varit så vacker utan alla de där ärren" - eller kommer de att se på mig med en sorgsen blick, men samtidigt kärleksfull? Kanske är de ledsna över att livet har skadat mig så till den grad att jag är fullkomligt täckt av krigsskador, men ändå ser den jag är bakom mitt skal, smeka mina ärr och älska mig, acceptera det som en del av det förflutna, älska mig ändå?

Jag vill vara älskvärd.