svartvit ängel

triggervarning: äs, tankar på döden

Jag är på bristningsgränsen. Skrekgrät i panik igår natt, stod inte ut, står inte ut.
Boendestödet kom idag, och imorgon ska vi till öppenvården och jag ska ha samtal med min kontakt där. Är livrädd för att bli inlagd, vill inte det, orkar inte. Samtidigt är det väl det bättre alternativet, om det andra alternativet är att jag tar livet av mig. I alla fall för alla runtomkring mig. Det är inte så att jag inte vill leva - det är bara det att livet gör alldeles för ont just nu, jag kan helt enkelt inte leva, inte såhär.

Hopplösheten, ångesten och gråten blir bara större och större, tar över varje millimeter av mitt väsen, drar med mig allt djupare ner i den bottenlösa smärtan.

Är så rädd för att bli inlagd och att det kommer bli sämre där, och så är jag fast i den nedåtgående spiralen ännu en gång. Om jag hamnar där, kanske jag inte kan åka till behandlingshemmet när jag väl får plats där, för att jag mår för dåligt. Det får inte hända - behandlingshemmet är mitt enda hopp, jag måste ta den chansen. Därför vore det katastrofalt om jag blev inlagd nu, men samtidigt - om det slutar med döden för att jag inte vill bli inlagd (om det inte blir tvångsvård, d.v.s.), så spelar det ju ingen roll att jag skulle varit utanför slutenvårdens låsta dörrar, för då är jag ju död, då är det redan för sent.

Svälter mig själv för att hantera allt, samtidigt som jag vet att den - svälten - sakta förgör mig, bryter ned mig och för mig ännu närmare sjukhus och tvång, kanske t.o.m. döden själv.

Allt är outhärdligt. Varje andetag gör ont och varje vaken minut är fylld av ångest, självhat och tankar på döden. Jag vet inte om jag kan ta mig ur detta den här gången. Det gör för ont.